Joes' love - Kapitel 14
Det var lika mycket folk på Arlanda som sist jag var här. Hur skulle jag och Sara hitta varandra här?! Jag stog på tå och tittade mig runt om kring ett tag, som att hon sagt att hon skulle vänta på mig vid min gate. Efter 15 minuter tog jag upp telefonen och ringde till henne. Signalerna gick, ingen svarade.
- Hallå, Joe? Hörde jag precis när jag tänkte lägga på.
- Hej Beauty! Jag står vid min gate nu och väntar på dig, men du är inte här va? Vart är du förresten? Jag vill så gärna se dig! Svarade jag.
Sara fnissade till och sa
- Vänd dig om!
Det kändes som om hjärtat skulle sprängas av lycka när jag drog Sara till mig och gav henne en lång kram. Jag snusade i hennes nacke och drog in hennes underbara doft. Det kändes helt overkligt att få hålla henne i mina armar igen, det var så härligt att jag helt tappade bort tiden för jag har ingen aning om hur länge vi stod där tätt ihopslingrade.
- Jag har saknat dig så mycket ska du veta, sa Sara och såg upp på mig med sina blåa ögon. Jag strök henne över kinden och berättade för henne att jag också hade saknat henne otroligt mycket. Hon skulle nog aldrig förstå hur jobbigt de senaste veckorna hemma i USA hade varit.
Vi stod kvar så där en stund innan jag tog hennes hand och tog med henne till en resturang i närheten. Jag bjöd henne på mat fast vi båda redan hade ätit middag för länge sedan. Vi satt och pratade om allt möjligt, men mest om vad vi hade gjort när vi var ifrån varandra. Jag kom på mig själv flera gånger att sitta och le utan anledning, jag var så oerhört lycklig igen att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv. Mitt liv hade gått från att träffa mitt livs kärlek, till att tvingas skiljas från henne och aldrig veta om jag någonsin skulle få träffa henne igen, till att nu få hela tre veckor med henne. Det var en underbar känsla och jag trodde nästan att mitt hjärta skulle brista av all den lyckan jag kände.
- Men vad vill du göra dom här veckorna nu då? Frågade Sara och log på det där sättet som bara hon kunde.
- Det spelar faktiskt ingen roll, bara jag får vara med dig! Sa jag och det var ingenting jag bara sa, utan jag menade det verkligen. Sara såg glad ut över att få höra det från mig, sen sa hon att vi borde åka eftersom det tog ett tag att ta sig till henne. Så vi tog mitt bagage och gick mot bussarna. På bussen satt vi tysta och höll varandras händer hela vägen, och det var ingen pinsam tystnad utan det kändes bara naturligt och bra att vara med henne. När vi närmade oss började jag bli nervös inför att träffa Saras föräldrar. Vad skulle dom tycka om att deras dotter tog hem en kille för att sova hos henne, när hon endast träffat honom två gånger förut? Men Sara övertygade mig om att det skulle gå bra, och att de hade tyckt att det var en bra ide att han kom eftersom det hade märkt hur nere hon hade varit över att hon inte fått träffa honom.
När vi kom till Karlskronas busshållplats stod hennes föräldrar och väntade på oss, det var jätte snällt av dom att komma och hämta oss eftersom det nu var sent på natten.
- Hej! Ja, det här är Joe, sa Sara, och det här är min pappa Roger och mamma Malin. Dom kom fram och skakade hand med mig.
- Jo, vi vet nog vem du är, sa Malin medan hon log och jag såg direkt var Sara hade fått sitt leende ifrån. Vi satt oss i bilen för att åka till deras hus. Malin och Roger var riktigt snälla med mig, och pratade på om både det ena och det andra. Det var skönt att vi kom bra överens och trivdes med varandra. De berättade även hur mycket Sara hade tyckt om Jonas Brothers, och att hon hade haft en massa affischer på hennes rum på mig och mina bröder. Det märktes att Sara skämdes när dom berättade det, men jag skrattade bara och gav henne en lätt puss på handen.
En halvtimme senare satt vi på Saras rum. Hennes föräldrar hade gått och lagt sig, men vi var båda alldeles för uppspelta för att sova nu. Vi la oss bredvid varandra på sängen och började snart kramas. Kramandet gick snabbt över till pussande, och vi var mer och mer på varandra. Mina händer var över hela hennes kropp och hennes över hela min. Vi lät oss bara följa med i det som hände, och vi hade ingen kontroll. Vi kände vad vi ville.
- Vi kanske inte borde... sa hon medan hon kysste min hals.
- Nej, vi kanske inte borde... sa jag men förstod inte riktigt innerbörden av mina ord.
Det var lika mycket folk på Arlanda som sist jag var här.
Vad tror ni kommer hända? ;) Berätta gärna vad ni tycker!
- Hallå, Joe? Hörde jag precis när jag tänkte lägga på.
- Hej Beauty! Jag står vid min gate nu och väntar på dig, men du är inte här va? Vart är du förresten? Jag vill så gärna se dig! Svarade jag.
Sara fnissade till och sa
- Vänd dig om!
Det kändes som om hjärtat skulle sprängas av lycka när jag drog Sara till mig och gav henne en lång kram. Jag snusade i hennes nacke och drog in hennes underbara doft. Det kändes helt overkligt att få hålla henne i mina armar igen, det var så härligt att jag helt tappade bort tiden för jag har ingen aning om hur länge vi stod där tätt ihopslingrade.
- Jag har saknat dig så mycket ska du veta, sa Sara och såg upp på mig med sina blåa ögon. Jag strök henne över kinden och berättade för henne att jag också hade saknat henne otroligt mycket. Hon skulle nog aldrig förstå hur jobbigt de senaste veckorna hemma i USA hade varit.
Vi stod kvar så där en stund innan jag tog hennes hand och tog med henne till en resturang i närheten. Jag bjöd henne på mat fast vi båda redan hade ätit middag för länge sedan. Vi satt och pratade om allt möjligt, men mest om vad vi hade gjort när vi var ifrån varandra. Jag kom på mig själv flera gånger att sitta och le utan anledning, jag var så oerhört lycklig igen att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv. Mitt liv hade gått från att träffa mitt livs kärlek, till att tvingas skiljas från henne och aldrig veta om jag någonsin skulle få träffa henne igen, till att nu få hela tre veckor med henne. Det var en underbar känsla och jag trodde nästan att mitt hjärta skulle brista av all den lyckan jag kände.
- Men vad vill du göra dom här veckorna nu då? Frågade Sara och log på det där sättet som bara hon kunde.
- Det spelar faktiskt ingen roll, bara jag får vara med dig! Sa jag och det var ingenting jag bara sa, utan jag menade det verkligen. Sara såg glad ut över att få höra det från mig, sen sa hon att vi borde åka eftersom det tog ett tag att ta sig till henne. Så vi tog mitt bagage och gick mot bussarna. På bussen satt vi tysta och höll varandras händer hela vägen, och det var ingen pinsam tystnad utan det kändes bara naturligt och bra att vara med henne. När vi närmade oss började jag bli nervös inför att träffa Saras föräldrar. Vad skulle dom tycka om att deras dotter tog hem en kille för att sova hos henne, när hon endast träffat honom två gånger förut? Men Sara övertygade mig om att det skulle gå bra, och att de hade tyckt att det var en bra ide att han kom eftersom det hade märkt hur nere hon hade varit över att hon inte fått träffa honom.
När vi kom till Karlskronas busshållplats stod hennes föräldrar och väntade på oss, det var jätte snällt av dom att komma och hämta oss eftersom det nu var sent på natten.
- Hej! Ja, det här är Joe, sa Sara, och det här är min pappa Roger och mamma Malin. Dom kom fram och skakade hand med mig.
- Jo, vi vet nog vem du är, sa Malin medan hon log och jag såg direkt var Sara hade fått sitt leende ifrån. Vi satt oss i bilen för att åka till deras hus. Malin och Roger var riktigt snälla med mig, och pratade på om både det ena och det andra. Det var skönt att vi kom bra överens och trivdes med varandra. De berättade även hur mycket Sara hade tyckt om Jonas Brothers, och att hon hade haft en massa affischer på hennes rum på mig och mina bröder. Det märktes att Sara skämdes när dom berättade det, men jag skrattade bara och gav henne en lätt puss på handen.
En halvtimme senare satt vi på Saras rum. Hennes föräldrar hade gått och lagt sig, men vi var båda alldeles för uppspelta för att sova nu. Vi la oss bredvid varandra på sängen och började snart kramas. Kramandet gick snabbt över till pussande, och vi var mer och mer på varandra. Mina händer var över hela hennes kropp och hennes över hela min. Vi lät oss bara följa med i det som hände, och vi hade ingen kontroll. Vi kände vad vi ville.
- Vi kanske inte borde... sa hon medan hon kysste min hals.
- Nej, vi kanske inte borde... sa jag men förstod inte riktigt innerbörden av mina ord.
Det var lika mycket folk på Arlanda som sist jag var här.
Vad tror ni kommer hända? ;) Berätta gärna vad ni tycker!
Kommentarer
Trackback
