Joes' love - Kapitel 12
Det tog många timmar innan jag kunde somna den kvällen och när jag väl gjorde det var Sara den enda jag såg i mina drömmar. Hon var lika perfekt som i verkligheten, och jag ville aldrig vakna upp. För i drömmen bodde vi samma värld.
Jag vaknade med ett ryck när alarmet gick. Jag satte mig upp i sängen och trodde att det skulle vara en helt vanlig dag, tills kände hur all smärta slog till på en och samma gång. Sara Sara Sara Sara, var det enda som ekade inuti mitt huvud. För en enda sekund glömde jag Sara, smärtan och att jag var tvingad att åka ifrån henne idag.
Väskan var inte packad, så jag slängde ner allting i en enda stor hög, pressade ihop väskan och fick nätt och jämnt ihop dragkedjan. Jag var verkligen behov av en dusch vid det här laget, så jag ringde Nick och sa att jag var vaken som att jag inte orkade med att han och Kevin skulle komma och banka på min dörr för att få upp mig ur sängen. Jag ville vara för mig själv och försöka få tillbaka en liten del av mig själv som inte är trasig.
Det varma vatten kändes som en stöt genom min kropp. Jag stog bara där, rakt upp och ner. Min ögon var slutna och jag höll andan. Kommer jag känna den här smärtan tills mitt hjärta sluta slå? Isf kommer jag inte behöva känna den speciellt länge. För mitt hjärta slår för Sara, och om jag inte får vara i hennes närhet kommer bit för bit av mitt hjärta att försvinna. Tillslut finns ingenting kvar. Det är så det är. Om jag inte har Sara, har jag ingenting.
Precis när jag stängde av vatten hörde jag att telefonen ringde. Sara! tänkte jag och sprang naken ut ur duschen för att svara.
- Hurru vi åker om en kvart så bäst för dig att du är klar då! Vi väntar högst två minuter mer! Okej? Sa Nick och la på.
Åk utan mig. Snälla gö det. Ni gör mig bara en tjänst isåfall, tänkte jag och gick tillbaka till badrummet.
I bilen påväg till flygplatsen kände jag mig alldeles utmattad. Jag tänkte igenom allt jag varit med om den här helgen, gång på gång på gång. En liten del av mig önskade att jag aldrig träffat Sara, då hade jag sluppit all denna smärta. Men den större delen var fortfrarande lycklig över all den kärlek hon gett mig, och fortfarande ger genom att bara existera. Den delen var också säker på att vi en gång, nån gång i livet kommer att ses igen. Åh, om jag bara fick säga allt jag vill till henne.. tänkte jag och ångrade att jag inte gjorde det igårkväll.
Jag tog upp ett papper ur fickan och började skriva på det. Jag fick stryka över flera gånger, för att skriva om och sedan stryka över igen.
"Du är den bästa människan jag vet. Det finaste pers..
Jag önskar jag kunde försklara med ord hur mycket du bet..
Sara, du och jag är ett. Nånting, jag vet inte vad, men nånting kommer föra oss samman igen. Du har mitt hjärta i dina händer, behåll det. Du får göra vad du vill med det, det är ditt. Föralltid, din Joe"
Det var så otroligt mycket folk på flygplatsen. Flyget skulle gå om en och en halvtimme. Hur skulle jag få den tiden att gå? Det enda jag kunde göra var att sova, och jag var faktiskt riktigt trött. Så fort jag la ner huvudet på resväskan for jag bort till drömmarans värld igen, med Sara.
Någon väckte mig, en underbar röst. Eller var det kanske i drömmen? Nej det var det inte. För nu kunde jag se ett underbart vackert ansikte med dimmiga ögon. Sara. Det var Sara!
- Åh Joe, jag kunde inte låta bli att komma hit. Jag klarade inte av att veta att du åker ifrån mig och jag får inte kyssa dig hejdå en sista gång. Sa sara så fort att det var svårt att urskilja orden.
- Sara! Det är verkligen du! Nästan skrek jag och hoppade upp och tog henne i min famn. Jag kunde inte fatta att jag höll om henne igen.
- Ja det är jag, dumbom! Skrattade Sara fram innan hon fortsatte, men du måste gå på ditt plan på tio minuter. Det tog sån lång tid att hitta dig!
- Tio minuter?! Jag måste ha sovit länge. Men kunde inte Nick eller Kevin säga vart jag var?! Svarade jag.
- Jag hittade inte dom heller, men jag måste bara få säga det här Joe. Sa Sara och harklade sig. Du är den enda som fått mig på fall, jag har mött många killar men ingen som du. Jag trodde inte kärlek fanns i min värld, tills du dök upp. Nu är du min värld Joe, och nu när du åker skakas hela min värld om och jag vet varken ut eller in. Orden åkte så fort ur hennes mun att hon var tvingad att dra efter andan.
- Sh! Jag kommer tillbaka älskling, jag lovar! Jag kramade om henne ännu hårdare och försökte låta bli att gråta.
- Joe, vi måste till planet NU! Vi måste verkligen springa! Skrek Kevin som redan hade börjar springa iväg mot gate 6.
Sara tittade på mig med panik i ögonen, men tvingade sig själv att le.
- Jag väntar här, viskade hon fram och kysste mig länge. Jag fick fjärilar i magen samtidigt som mitt hjärta höll på att brista.
Jag orkade inte mer nu. Jag kramade om henne en sista gång, tog upp lappen ur min ficka och la försiktig ner den i hennes jackficka. Jag pussade henne på kinden, tog min väska och började springa.
Mina ben bar mig inte, jag snubblade fram med tårar i ögonen och ett hjärta som gått i tusen bitar.
Jag vaknade med ett ryck när alarmet gick. Jag satte mig upp i sängen och trodde att det skulle vara en helt vanlig dag, tills kände hur all smärta slog till på en och samma gång. Sara Sara Sara Sara, var det enda som ekade inuti mitt huvud. För en enda sekund glömde jag Sara, smärtan och att jag var tvingad att åka ifrån henne idag.
Väskan var inte packad, så jag slängde ner allting i en enda stor hög, pressade ihop väskan och fick nätt och jämnt ihop dragkedjan. Jag var verkligen behov av en dusch vid det här laget, så jag ringde Nick och sa att jag var vaken som att jag inte orkade med att han och Kevin skulle komma och banka på min dörr för att få upp mig ur sängen. Jag ville vara för mig själv och försöka få tillbaka en liten del av mig själv som inte är trasig.
Det varma vatten kändes som en stöt genom min kropp. Jag stog bara där, rakt upp och ner. Min ögon var slutna och jag höll andan. Kommer jag känna den här smärtan tills mitt hjärta sluta slå? Isf kommer jag inte behöva känna den speciellt länge. För mitt hjärta slår för Sara, och om jag inte får vara i hennes närhet kommer bit för bit av mitt hjärta att försvinna. Tillslut finns ingenting kvar. Det är så det är. Om jag inte har Sara, har jag ingenting.
Precis när jag stängde av vatten hörde jag att telefonen ringde. Sara! tänkte jag och sprang naken ut ur duschen för att svara.
- Hurru vi åker om en kvart så bäst för dig att du är klar då! Vi väntar högst två minuter mer! Okej? Sa Nick och la på.
Åk utan mig. Snälla gö det. Ni gör mig bara en tjänst isåfall, tänkte jag och gick tillbaka till badrummet.
I bilen påväg till flygplatsen kände jag mig alldeles utmattad. Jag tänkte igenom allt jag varit med om den här helgen, gång på gång på gång. En liten del av mig önskade att jag aldrig träffat Sara, då hade jag sluppit all denna smärta. Men den större delen var fortfrarande lycklig över all den kärlek hon gett mig, och fortfarande ger genom att bara existera. Den delen var också säker på att vi en gång, nån gång i livet kommer att ses igen. Åh, om jag bara fick säga allt jag vill till henne.. tänkte jag och ångrade att jag inte gjorde det igårkväll.
Jag tog upp ett papper ur fickan och började skriva på det. Jag fick stryka över flera gånger, för att skriva om och sedan stryka över igen.
"Du är den bästa människan jag vet. Det finaste pers..
Jag önskar jag kunde försklara med ord hur mycket du bet..
Sara, du och jag är ett. Nånting, jag vet inte vad, men nånting kommer föra oss samman igen. Du har mitt hjärta i dina händer, behåll det. Du får göra vad du vill med det, det är ditt. Föralltid, din Joe"
Det var så otroligt mycket folk på flygplatsen. Flyget skulle gå om en och en halvtimme. Hur skulle jag få den tiden att gå? Det enda jag kunde göra var att sova, och jag var faktiskt riktigt trött. Så fort jag la ner huvudet på resväskan for jag bort till drömmarans värld igen, med Sara.
Någon väckte mig, en underbar röst. Eller var det kanske i drömmen? Nej det var det inte. För nu kunde jag se ett underbart vackert ansikte med dimmiga ögon. Sara. Det var Sara!
- Åh Joe, jag kunde inte låta bli att komma hit. Jag klarade inte av att veta att du åker ifrån mig och jag får inte kyssa dig hejdå en sista gång. Sa sara så fort att det var svårt att urskilja orden.
- Sara! Det är verkligen du! Nästan skrek jag och hoppade upp och tog henne i min famn. Jag kunde inte fatta att jag höll om henne igen.
- Ja det är jag, dumbom! Skrattade Sara fram innan hon fortsatte, men du måste gå på ditt plan på tio minuter. Det tog sån lång tid att hitta dig!
- Tio minuter?! Jag måste ha sovit länge. Men kunde inte Nick eller Kevin säga vart jag var?! Svarade jag.
- Jag hittade inte dom heller, men jag måste bara få säga det här Joe. Sa Sara och harklade sig. Du är den enda som fått mig på fall, jag har mött många killar men ingen som du. Jag trodde inte kärlek fanns i min värld, tills du dök upp. Nu är du min värld Joe, och nu när du åker skakas hela min värld om och jag vet varken ut eller in. Orden åkte så fort ur hennes mun att hon var tvingad att dra efter andan.
- Sh! Jag kommer tillbaka älskling, jag lovar! Jag kramade om henne ännu hårdare och försökte låta bli att gråta.
- Joe, vi måste till planet NU! Vi måste verkligen springa! Skrek Kevin som redan hade börjar springa iväg mot gate 6.
Sara tittade på mig med panik i ögonen, men tvingade sig själv att le.
- Jag väntar här, viskade hon fram och kysste mig länge. Jag fick fjärilar i magen samtidigt som mitt hjärta höll på att brista.
Jag orkade inte mer nu. Jag kramade om henne en sista gång, tog upp lappen ur min ficka och la försiktig ner den i hennes jackficka. Jag pussade henne på kinden, tog min väska och började springa.
Mina ben bar mig inte, jag snubblade fram med tårar i ögonen och ett hjärta som gått i tusen bitar.
Joes' love - Kapitel 11
- Hejdå fina du, sa jag och gick fram till Sara igen och tog hennes hand. Du kommer vara den jag tänker på varje minut när jag är hemma. Och vi kommer ses igen, snart! La jag till och log. Jag försökte få henne att må lite bättre fast jag själv bara ville lägga mig ner och hellre dö än gå igenom detta.
- Jag kommer vänta på dig här, varje sekund, svarade Sara medans hon ställde sig på tå för att kyssa mig en sista gång. Jag ville att kyssen skulle vara förevigt, men kvällen måste ha ett slut. Det visste vi båda.
När jag gick hemmåt kände jag mig helt tom. Jag visste att jag skulle få skäll för att jag bara försvann utan att berätta vart jag skulle, men jag hade ingen ork till att bry mig. Jag orkade inte med någonting. Jag saknade redan Sara så att det gjorde ont i mig. Jag vill springa tillbaka till henne och hålla om henne för alltid. Men det gick inte, och kände jag mig helt förstörd.
- Vart har du varit Joe!? Nick och Kevin såg upprörda ut när jag kom traskande in på teammiddagen.
- Ingenstans... sa jag för jag orkade verkligen inte berätta. Dom skulle aldrig förstå vilka känslor jag och Sara hade för varandra, och på ett sett förstod jag ju det. Jag menar, vi hade ju bara kännt varandra i lite mer än ett dygn, men jag blev ändå så irriterad på dom. Jag började gå mot toan för jag ville vara ensam en stund.
- Har du träffat den där tjejen eller? Nick sa det som om det var vilken tjej som helst och det fick droppen att rinna över. Jag varken svarde eller tittade på dom när jag smällde igen dörren efter mig. Ilskan och sorgen av allt som hänt det senaste dygnet vällde upp och väl inne på toan kom tårarna. Jag hade hela tiden försökt verka stark inför Sara, jag försökte verkligen övertyga henne, och mig själv för den delen, att vi skulle träffas igen. Men innerst inne visste jag att det inte skulle vara särskilt troligt.
Vi bodde flera hundra mil från varandra. Vi levde i helt olika världar fast vi visste att vi hörde ihop, och när jag tänkte på det här bara rann tårarna. Jag stog framför spegeln och såg på mitt förtvivlande ansiktsuttryck. Det kändes som om luften gick ur mig och jag tycktes inte kunna dra in tillräckligt med luft. Varför skulle världen vara så orättvis?? Jag kunde inte förstå att jag hade fått lyckan att träffa mitt livs kärlek men sedan tvingats skiljas från henne, och att vi nu aldrig skulle ses igen. Vad skulle jag nu leva för när jag visste att jag alltid skulle undra hur livet med henne skulle ha blivit. Jag hade aldrig känt mig så här, det gjorde ont i hela mig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville berätta för nån men vem skulle förstå?
Efter ungefär tjugo minuter hade jag tillslut lyckats lugna ner mig genom att sitta på huk inne på toan och inte konsentrerat mig på något annat än att andas. Jag gick ut för att gå till de andra, som nu satt vid ett stort bord och spelade något spel. Jag satt mig där och försökte bara lyssna vad alla pratade om, men jag jag misslyckades med det ganska snabbt. Mina tankar flöt iväg och det måste mina bröder ha sett på mitt tomma uttryck.
- Hur är det hurrudu? Sa Nick och den här gången lät han faktiskt som att han var orolig för mig.
- Nej, jag mår faktiskt inte så bra... Vi kanska kan åka tillbaka till hotellet snart? Frågade jag Nick. Vi bestämde oss för att åka tillbaka och snart satt vi på hotellrummet. Jag, Nick och Kevin hade ett eget rum och nu hade dom sagt att dom ville veta vad som hade hänt. Jag hörde på dom att dom verkligen brydde sig och ville veta men jag kunde ändå inte berätta. Jag visste att dom ändå inte skulle förstå fullt ut, så jag sa att jag ville gå och lägga mig.
Jag låg med mobilen i handen och funderade länge om jag skulle skicka ett sms till Sara. Jag kanske inte borde, men jag kunde helt enkelt inte stoppa mig själv. "Godnatt fina du. <3" var det enda jag kunde skriva, för jag kunde inte sätta ord på allt jag ville säga till henne. Jag fick snabbt ett svar. "Godnatt Joe<3".
Det tog många timmar innan jag kunde somna den kvällen och när jag väl gjorde det var Sara den enda jag såg i mina drömmar. Hon var lika perfekt som i verkligheten, och jag ville aldrig vakna upp. För i drömmen bodde vi samma värld.
Kom ihåg att kommentera!! Ska vi fortsätta eller inte? :)
- Jag kommer vänta på dig här, varje sekund, svarade Sara medans hon ställde sig på tå för att kyssa mig en sista gång. Jag ville att kyssen skulle vara förevigt, men kvällen måste ha ett slut. Det visste vi båda.
När jag gick hemmåt kände jag mig helt tom. Jag visste att jag skulle få skäll för att jag bara försvann utan att berätta vart jag skulle, men jag hade ingen ork till att bry mig. Jag orkade inte med någonting. Jag saknade redan Sara så att det gjorde ont i mig. Jag vill springa tillbaka till henne och hålla om henne för alltid. Men det gick inte, och kände jag mig helt förstörd.
- Vart har du varit Joe!? Nick och Kevin såg upprörda ut när jag kom traskande in på teammiddagen.
- Ingenstans... sa jag för jag orkade verkligen inte berätta. Dom skulle aldrig förstå vilka känslor jag och Sara hade för varandra, och på ett sett förstod jag ju det. Jag menar, vi hade ju bara kännt varandra i lite mer än ett dygn, men jag blev ändå så irriterad på dom. Jag började gå mot toan för jag ville vara ensam en stund.
- Har du träffat den där tjejen eller? Nick sa det som om det var vilken tjej som helst och det fick droppen att rinna över. Jag varken svarde eller tittade på dom när jag smällde igen dörren efter mig. Ilskan och sorgen av allt som hänt det senaste dygnet vällde upp och väl inne på toan kom tårarna. Jag hade hela tiden försökt verka stark inför Sara, jag försökte verkligen övertyga henne, och mig själv för den delen, att vi skulle träffas igen. Men innerst inne visste jag att det inte skulle vara särskilt troligt.
Vi bodde flera hundra mil från varandra. Vi levde i helt olika världar fast vi visste att vi hörde ihop, och när jag tänkte på det här bara rann tårarna. Jag stog framför spegeln och såg på mitt förtvivlande ansiktsuttryck. Det kändes som om luften gick ur mig och jag tycktes inte kunna dra in tillräckligt med luft. Varför skulle världen vara så orättvis?? Jag kunde inte förstå att jag hade fått lyckan att träffa mitt livs kärlek men sedan tvingats skiljas från henne, och att vi nu aldrig skulle ses igen. Vad skulle jag nu leva för när jag visste att jag alltid skulle undra hur livet med henne skulle ha blivit. Jag hade aldrig känt mig så här, det gjorde ont i hela mig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville berätta för nån men vem skulle förstå?
Efter ungefär tjugo minuter hade jag tillslut lyckats lugna ner mig genom att sitta på huk inne på toan och inte konsentrerat mig på något annat än att andas. Jag gick ut för att gå till de andra, som nu satt vid ett stort bord och spelade något spel. Jag satt mig där och försökte bara lyssna vad alla pratade om, men jag jag misslyckades med det ganska snabbt. Mina tankar flöt iväg och det måste mina bröder ha sett på mitt tomma uttryck.
- Hur är det hurrudu? Sa Nick och den här gången lät han faktiskt som att han var orolig för mig.
- Nej, jag mår faktiskt inte så bra... Vi kanska kan åka tillbaka till hotellet snart? Frågade jag Nick. Vi bestämde oss för att åka tillbaka och snart satt vi på hotellrummet. Jag, Nick och Kevin hade ett eget rum och nu hade dom sagt att dom ville veta vad som hade hänt. Jag hörde på dom att dom verkligen brydde sig och ville veta men jag kunde ändå inte berätta. Jag visste att dom ändå inte skulle förstå fullt ut, så jag sa att jag ville gå och lägga mig.
Jag låg med mobilen i handen och funderade länge om jag skulle skicka ett sms till Sara. Jag kanske inte borde, men jag kunde helt enkelt inte stoppa mig själv. "Godnatt fina du. <3" var det enda jag kunde skriva, för jag kunde inte sätta ord på allt jag ville säga till henne. Jag fick snabbt ett svar. "Godnatt Joe<3".
Det tog många timmar innan jag kunde somna den kvällen och när jag väl gjorde det var Sara den enda jag såg i mina drömmar. Hon var lika perfekt som i verkligheten, och jag ville aldrig vakna upp. För i drömmen bodde vi samma värld.
Kom ihåg att kommentera!! Ska vi fortsätta eller inte? :)
Joes' love - Kapitel 10
Jag visste vad som höll på att hända och jag kände hur varm och glad jag blev inuti. Jag kände hennes andedräkt mot min kind och stängde mina ögon för att ta sista steget. Våra läppar möttes och allt var helt perfekt. Sara, kyssen och den stjärnklara himlen ovanför oss. Helt perfekt.
Direkt efter kyssen visste jag inte om mitt huvud var fullt av tankar eller helt tomt. Det enda jag visste var att jag aldrig någonsin varit såhär lycklig. Sara satte sig upp och vände sitt ansikte mot mig och log sitt underbara leende.
- Du är så otroligt fin, på alla möjligt sätt. Orden bara slank ur mig, fast jag menade dem.
Sara pussade jag lite snabbt på näsan och tog min hand. Samtidigt som jag ställde mig upp flätades våra händer samman.
- Ser du den där byggnaden Joe? Sara pekade mot en stor och ståtlig byddnad som stog på andra sidan gatan. Där ska jag ha mitt drömbröllop. Hela min släkt ska se på när jag får min drömman. Jag ska vara den lyckligaste människan på hela jorden. Ungefär som jag känner nu, sa Sara och såg in i min ögon samtidigt som hon strök sina fingrar över min kind.
- Jag önskar jag kunde stanna här föralltid, viskade jag fram samtidigt som jag kände hur mina ögon fylldes med tårar.
- Jag med, svarade Sara och lutade sitt huvud mot mitt bröst.
Jag höll om henne och ville aldrig släppa taget. Jag pussade hennes hjässa och kände hur paniken ännu en gång tog fart. Jag skulle åka hem om några få timmar, och Sara skulle stanna här. Jag la mitt finger under hennes haka och drog den försiktig uppåt så hennes ögon tittade in i mina.
- Du är det vackraste jag vet, viskade jag fram och mitt ansikte närmade sig Saras. Precis innan våra läppar möttes började det småregna, som efter bara några sekunder förvandlades till spöregn.
Vi stannade upp båda två och tittade upp mot himlen. Vi skrattade till lite och tittade in i varandras ögon innan vi fortsatte där vi slutat. Kyssen var lika perfekt som innan, om inte mer perfekt nu! Jag ville inte sluta kyssa henne, men jag var tvungen att vara tillbaka innan midnatt. Jag var redan i trubbel som att jag missat team middagen.
Hand i hand gick vi sakta mot stegen. När vi stog på marken igen såg jag att Sara ögon var röda utav tårar.
- Jag vill inte att du ska åka, fick Sara fram mellan gråtattackerna som nu tagit fart. Hon kramade om mig hårt och gömde huvudet mot min bröstkorg.
Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle känna såhär mycket för en människa jag nyss träffat. Sara hade blivit en del utav mig snabbt, för snabbt. Hur skulle jag klara mig utan henne nu?
- Jag kommer sakna dig med beautiful, svarade jag och strök henne över håret.
- När åker du? Frågade Sara, som nu var helt dygnsur, mellan snyftningarna
- Jag åker ganska tidigt imorgon som att vi flyger ifrån Arlanda, vi borde vara på flygplatsen vid halv elva som att planet går tolv, svarade jag och försökte låta posetiv.
Det blev tyst en stund, jag hade så många tankar i mitt huvud att det kändes som att Sara kunde höra dem.
- Det här har varit den bästa helgen i mitt liv, synd att den måste ta slut bara, syftade Sara fram efter en stund och torkade ansiktet.
"Hand i hand gick vi sakta mot stegen"
- Den här helgen har varit helt underbar, men vi kommer ha så många fler underbara dagar tillsammans Sara! Svarade jag, Och det här är inget "hejdå", utan ett "vi syns snart igen", okej? La jag till.
- Du har rätt, svarade Sara. Men det är lika bra att vi får det här överstökat nu Joe, jag vet inte om jag klarar så mycket mer. Sa Sara och tog ett steg bakåt. Hejdå Joe, jag hoppas att jag får se dig snart igen.
- Hejdå fina du, sa jag och gick fram till Sara igen och tog hennes hand. Du kommer vara den jag tänker på varje minut när jag är hemma. Och vi kommer ses igen, snart! La jag till och log. Jag försökte få henne att må lite bättre fast jag själv bara ville lägga mig ner och hellre dö än gå igenom detta.
- Jag kommer vänta på dig här, varje sekund, svarade Sara medans hon ställde sig på tå för att kyssa mig en sista gång. Jag ville att kyssen skulle vara förevigt, men kvällen måste ha ett slut. Det visste vi båda.
"Precis innan våra läppar möttes började det småregna, som efter bara några sekunder förvandlades till spöregn."
KOMENTERA GÄRNA! Vi vill veta vad ni tycker om novellen än så länge! :D Är det något som fattas? Är den bra eller dålig? Borde vi ens fortsätta skriva? Berätta! =)
Direkt efter kyssen visste jag inte om mitt huvud var fullt av tankar eller helt tomt. Det enda jag visste var att jag aldrig någonsin varit såhär lycklig. Sara satte sig upp och vände sitt ansikte mot mig och log sitt underbara leende.
- Du är så otroligt fin, på alla möjligt sätt. Orden bara slank ur mig, fast jag menade dem.
Sara pussade jag lite snabbt på näsan och tog min hand. Samtidigt som jag ställde mig upp flätades våra händer samman.
- Ser du den där byggnaden Joe? Sara pekade mot en stor och ståtlig byddnad som stog på andra sidan gatan. Där ska jag ha mitt drömbröllop. Hela min släkt ska se på när jag får min drömman. Jag ska vara den lyckligaste människan på hela jorden. Ungefär som jag känner nu, sa Sara och såg in i min ögon samtidigt som hon strök sina fingrar över min kind.
- Jag önskar jag kunde stanna här föralltid, viskade jag fram samtidigt som jag kände hur mina ögon fylldes med tårar.
- Jag med, svarade Sara och lutade sitt huvud mot mitt bröst.
Jag höll om henne och ville aldrig släppa taget. Jag pussade hennes hjässa och kände hur paniken ännu en gång tog fart. Jag skulle åka hem om några få timmar, och Sara skulle stanna här. Jag la mitt finger under hennes haka och drog den försiktig uppåt så hennes ögon tittade in i mina.
- Du är det vackraste jag vet, viskade jag fram och mitt ansikte närmade sig Saras. Precis innan våra läppar möttes började det småregna, som efter bara några sekunder förvandlades till spöregn.
Vi stannade upp båda två och tittade upp mot himlen. Vi skrattade till lite och tittade in i varandras ögon innan vi fortsatte där vi slutat. Kyssen var lika perfekt som innan, om inte mer perfekt nu! Jag ville inte sluta kyssa henne, men jag var tvungen att vara tillbaka innan midnatt. Jag var redan i trubbel som att jag missat team middagen.
Hand i hand gick vi sakta mot stegen. När vi stog på marken igen såg jag att Sara ögon var röda utav tårar.
- Jag vill inte att du ska åka, fick Sara fram mellan gråtattackerna som nu tagit fart. Hon kramade om mig hårt och gömde huvudet mot min bröstkorg.
Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle känna såhär mycket för en människa jag nyss träffat. Sara hade blivit en del utav mig snabbt, för snabbt. Hur skulle jag klara mig utan henne nu?
- Jag kommer sakna dig med beautiful, svarade jag och strök henne över håret.
- När åker du? Frågade Sara, som nu var helt dygnsur, mellan snyftningarna
- Jag åker ganska tidigt imorgon som att vi flyger ifrån Arlanda, vi borde vara på flygplatsen vid halv elva som att planet går tolv, svarade jag och försökte låta posetiv.
Det blev tyst en stund, jag hade så många tankar i mitt huvud att det kändes som att Sara kunde höra dem.
- Det här har varit den bästa helgen i mitt liv, synd att den måste ta slut bara, syftade Sara fram efter en stund och torkade ansiktet.
"Hand i hand gick vi sakta mot stegen"
- Den här helgen har varit helt underbar, men vi kommer ha så många fler underbara dagar tillsammans Sara! Svarade jag, Och det här är inget "hejdå", utan ett "vi syns snart igen", okej? La jag till.
- Du har rätt, svarade Sara. Men det är lika bra att vi får det här överstökat nu Joe, jag vet inte om jag klarar så mycket mer. Sa Sara och tog ett steg bakåt. Hejdå Joe, jag hoppas att jag får se dig snart igen.
- Hejdå fina du, sa jag och gick fram till Sara igen och tog hennes hand. Du kommer vara den jag tänker på varje minut när jag är hemma. Och vi kommer ses igen, snart! La jag till och log. Jag försökte få henne att må lite bättre fast jag själv bara ville lägga mig ner och hellre dö än gå igenom detta.
- Jag kommer vänta på dig här, varje sekund, svarade Sara medans hon ställde sig på tå för att kyssa mig en sista gång. Jag ville att kyssen skulle vara förevigt, men kvällen måste ha ett slut. Det visste vi båda.
"Precis innan våra läppar möttes började det småregna, som efter bara några sekunder förvandlades till spöregn."
KOMENTERA GÄRNA! Vi vill veta vad ni tycker om novellen än så länge! :D Är det något som fattas? Är den bra eller dålig? Borde vi ens fortsätta skriva? Berätta! =)
Joes' love - Kapitel 9
När klockan blivit tio vågade jag ta telefonen och ringa Sara. Det gick några signaler men sedan hörde jag den finaste rösten i hela världen säga hej. Vi småpratade lite innan vi bestämde att vi skulle ses i samma park som igår om en timme. Jag skulle på middag med mitt team vid sju, men jag skulle lika gärna kunna strunta i den. Det spelar ändå ingen roll. Så länge jag är med Sara spelar ingenting annat någon roll.
Timmen mellan samtalet och det att vi skulle ses verkade gå i slowmotion. Jag längtade verkligen tills jag skulle få träffa Sara igen. Vi hade så mycket gemensamt och trivdes jättebra ihop. Det kändes som om vi hade känt varandra längre än ett dygn, men jag kunde inte sluta tänka på att det här kanske var sista gången jag skulle träffa henne.
Jag var ganska tidig så jag satt mig med min gitarr vid samma bänk som vi hade suttit vid igår. Jag såg när Sara kom gående och jag kunde inte stoppa mig själv från att le. Jag gick upp och mötte henne borta vid scenen. Hon log och på något sett fick jag mod att ge henne en kram. Det här var första gången jag kramde henne och det kändes underbart att känne hennes varma kropp mot min.
- Hej Joe, sa hon.
- Hej fina du! Hur är det med dig? Sa jag med min röst som nästan alltid lät nervös när jag var med Sara, men jag orkade helt enkelt inte bry mig.
- Jo, det är väl bara bra med mig, sa hon tyst och såg ner i backen, jag kan inte sluta tänka på att du snart ska åka. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tog hennes händer och såg in i hennes ögon.
- Då är det bäst att vi gör det bästa av vår sista kväll tillsammans. Plötsligt blev min röst stadig och jag kände mig inte lika nervös som jag brukade. Jag visste bara att jag verkligen vill ta vara på den här kvällen.
Jag såg när Sara kom gående och jag kunde inte stoppa mig själv från att le.
Jag tog Saras hand och kände mig jättelycklig. Hon berättade att det fanns en skola i närheten där man kunde gå upp på taket. Det var alldeles stjärnklart och helt perfekt för att ligga och bara mysa med någon man tycker om och se upp på alla miljontals stjärnor. Vi la oss bredvid varandra och sa inte ett ord på jättelänge.
- Jag kommer sakna dig... sa Sara medan hon vände blicken mot mig. Jag såg på henne och mötte hennes blick. Jag kunde inte svara, men våra blickar sa allt. Vi ville inte skiljas men visste att det inte skulle gå och göra något åt saken. Vi såg in i varandras ögon väldigt länge innan våra ansikten tillslut börjar närma sig, tusen tankar snurrade runt i mitt huvud. Jag visste vad som höll på att hända och jag kände hur varm och glad jag blev inuti. Jag kände hennes andedräkt mot min kind och stängde mina ögon för att ta sista steget. Våra läppar möttes och jag ryste till i hela kroppen. Allt var helt perfekt. Sara, kyssen och den stjärnklara himlen ovanför oss. Helt perfekt.
Våra läppar möttes och allt var helt perfekt.
KOMMENTERA! Vi vill veta vad ni tycker? Vad är bra och dåligt? Vad vill ni ska hända? Berätta!:)
Timmen mellan samtalet och det att vi skulle ses verkade gå i slowmotion. Jag längtade verkligen tills jag skulle få träffa Sara igen. Vi hade så mycket gemensamt och trivdes jättebra ihop. Det kändes som om vi hade känt varandra längre än ett dygn, men jag kunde inte sluta tänka på att det här kanske var sista gången jag skulle träffa henne.
Jag var ganska tidig så jag satt mig med min gitarr vid samma bänk som vi hade suttit vid igår. Jag såg när Sara kom gående och jag kunde inte stoppa mig själv från att le. Jag gick upp och mötte henne borta vid scenen. Hon log och på något sett fick jag mod att ge henne en kram. Det här var första gången jag kramde henne och det kändes underbart att känne hennes varma kropp mot min.
- Hej Joe, sa hon.
- Hej fina du! Hur är det med dig? Sa jag med min röst som nästan alltid lät nervös när jag var med Sara, men jag orkade helt enkelt inte bry mig.
- Jo, det är väl bara bra med mig, sa hon tyst och såg ner i backen, jag kan inte sluta tänka på att du snart ska åka. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tog hennes händer och såg in i hennes ögon.
- Då är det bäst att vi gör det bästa av vår sista kväll tillsammans. Plötsligt blev min röst stadig och jag kände mig inte lika nervös som jag brukade. Jag visste bara att jag verkligen vill ta vara på den här kvällen.
Jag såg när Sara kom gående och jag kunde inte stoppa mig själv från att le.
Jag tog Saras hand och kände mig jättelycklig. Hon berättade att det fanns en skola i närheten där man kunde gå upp på taket. Det var alldeles stjärnklart och helt perfekt för att ligga och bara mysa med någon man tycker om och se upp på alla miljontals stjärnor. Vi la oss bredvid varandra och sa inte ett ord på jättelänge.
- Jag kommer sakna dig... sa Sara medan hon vände blicken mot mig. Jag såg på henne och mötte hennes blick. Jag kunde inte svara, men våra blickar sa allt. Vi ville inte skiljas men visste att det inte skulle gå och göra något åt saken. Vi såg in i varandras ögon väldigt länge innan våra ansikten tillslut börjar närma sig, tusen tankar snurrade runt i mitt huvud. Jag visste vad som höll på att hända och jag kände hur varm och glad jag blev inuti. Jag kände hennes andedräkt mot min kind och stängde mina ögon för att ta sista steget. Våra läppar möttes och jag ryste till i hela kroppen. Allt var helt perfekt. Sara, kyssen och den stjärnklara himlen ovanför oss. Helt perfekt.
Våra läppar möttes och allt var helt perfekt.
KOMMENTERA! Vi vill veta vad ni tycker? Vad är bra och dåligt? Vad vill ni ska hända? Berätta!:)
Joes' love - Kapitel 8
När klockan var över midnatt satt vi fortfarnade kvar och pratade med varandra, det flesta runt omkring hade börjat förvinna. Vart dom försvann visste jag inte, och jag brydde mig inte om det heller. Sara var det enda jag brydde om just nu. Plötligt kände jag mig panikslagen, jag kom på att jag vi skulle åka tillbaka till USA om bara 2 dagar. Hade det varit en vanlig tjej som jag träffat för ungefär 6 timmar sedan hade jag inte brytt mig, men Sara var inte vilken tjej som helst. Det var något speciellt med henne och just nu kändes det som om jag skulle kunna stanna i Sverige för alltid.
Jag följde med Sara till hennes hus som bara var några gator bort. Ingen av oss sa någonting på vägen dit som att vi båda visste att vi var tvungen att skiljas åt om mindre än 20 minuter.
- Här är det.. Sa Sara och tog mina händer i sina, jag kommer sakna dig Joe. La hon till.
- Och jag dig Sara, men jag åker hem om två dagar. Jag måste få träffa dig en gång till innan. Svarade jag.
- Men tänk om vi blir för fäst vid varandra? Tänk om det går för långt och att vi tillochmed blir kära. Nästan viskade Sara fram och såg ledsen ut.
- Då är det värt all smärta i världen. Svarade jag och torkade en tår ifrån hennes kind.
- Du är bäst, viskade Sara fram och snyftade till lite.
- Men ditt nummer, kan jag få det? Jag ringer dig imorgon. Okej? Svarade jag.
Sara tog min telefon och la in hennes nummer.
- Tack fina du, sa jag och log.
Hon log lite smått mot mig och pussade mig på kinden innan hon sa godnatt och gick in. Jag började gå mot parken igen, där mina bröder väntade på mig. Dom vanliga frågorna kom attackerandes mot mig men jag slog dövörat till och bara gick förbi. Jag var alldeles för varm, lycklig och glad för att ens orkar lägga energi på dom just nu. Ingen får förstår det här, tänkte jag och hoppade in i bilen.
Det var helt omöjligt att sova den natten. Jag var nära att ringa Sara flera gånger bara för att se om jag fått rätt nummer. Men jag hade förstånd nog till att lugna mer mig. När klockan var så pass mycket att det var normalt att vara vaken gick jag upp och duscha. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på Sara. Vad hade hänt med mig? Jag skulle åka hem om mindre än ett dygn och jag var helt besatt av en flicka som bor hur långt bort som helst ifrån mig.
När klockan blivit tio vågade jag ta telefonen och ringa Sara. Det gick några signaler men sedan hörde jag den finaste rösten i hela världen säga hej. Vi småpratade lite innan vi bestämde att vi skulle ses i samma park som igår om en timme. Jag skulle på middag med mitt team vid sju, men jag skulle lika gärna kunna strunta i den. Det spelar ändå ingen roll. Så länge jag är med Sara spelar ingenting annat någon roll.
"När klockan blivit tio vågade jag ta telefonen och ringa Sara"
Jag följde med Sara till hennes hus som bara var några gator bort. Ingen av oss sa någonting på vägen dit som att vi båda visste att vi var tvungen att skiljas åt om mindre än 20 minuter.
- Här är det.. Sa Sara och tog mina händer i sina, jag kommer sakna dig Joe. La hon till.
- Och jag dig Sara, men jag åker hem om två dagar. Jag måste få träffa dig en gång till innan. Svarade jag.
- Men tänk om vi blir för fäst vid varandra? Tänk om det går för långt och att vi tillochmed blir kära. Nästan viskade Sara fram och såg ledsen ut.
- Då är det värt all smärta i världen. Svarade jag och torkade en tår ifrån hennes kind.
- Du är bäst, viskade Sara fram och snyftade till lite.
- Men ditt nummer, kan jag få det? Jag ringer dig imorgon. Okej? Svarade jag.
Sara tog min telefon och la in hennes nummer.
- Tack fina du, sa jag och log.
Hon log lite smått mot mig och pussade mig på kinden innan hon sa godnatt och gick in. Jag började gå mot parken igen, där mina bröder väntade på mig. Dom vanliga frågorna kom attackerandes mot mig men jag slog dövörat till och bara gick förbi. Jag var alldeles för varm, lycklig och glad för att ens orkar lägga energi på dom just nu. Ingen får förstår det här, tänkte jag och hoppade in i bilen.
Det var helt omöjligt att sova den natten. Jag var nära att ringa Sara flera gånger bara för att se om jag fått rätt nummer. Men jag hade förstånd nog till att lugna mer mig. När klockan var så pass mycket att det var normalt att vara vaken gick jag upp och duscha. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på Sara. Vad hade hänt med mig? Jag skulle åka hem om mindre än ett dygn och jag var helt besatt av en flicka som bor hur långt bort som helst ifrån mig.
När klockan blivit tio vågade jag ta telefonen och ringa Sara. Det gick några signaler men sedan hörde jag den finaste rösten i hela världen säga hej. Vi småpratade lite innan vi bestämde att vi skulle ses i samma park som igår om en timme. Jag skulle på middag med mitt team vid sju, men jag skulle lika gärna kunna strunta i den. Det spelar ändå ingen roll. Så länge jag är med Sara spelar ingenting annat någon roll.
"När klockan blivit tio vågade jag ta telefonen och ringa Sara"
Omröstning
|
Joes' love - kapitel 7
- Jag vet, men vi ska tillbaka om två veckor. Om jag fortfarande känner samma sak för Sara då så är det meant to be. Sa jag och klappade Nick på ryggen.
- Men kom igen nu, vi måste visa Karlskrona hur det ska gå till! La jag till nån sekund efter och skrattade till lite.
Det blev väldigt dålig stämning mellan oss men vi alla visste att vi var tvungen att gå ut på scenen för att köra några låtar. Själv så log jag som aldirg förr, jag skulle få sjunga för Sara. Igen.
När jag gick upp på scenen visste jag direkt vilken låt jag skulle tillägna till Sara. Låten hette When you look in my eyes och jag kände att texten passade in perfekt. Vi började spela några låtar men jag var inte rikigt närvarande, för all min uppmärksamhet var på Sara som satt nästan längst fram och såg på mig lika mycket som jag såg på henne. Jag kände en känsla som jag aldrig hade kännt förut, och det var både härligt och skrämmande på samma gång. Tillslut var det dags för min låt. Jag viskade bak till mina bröder att dom skulle lugna sig en stund med att börja spela för jag ville säga några ord först. Jag kände hur nervositeten kom.
- Innan vi börjar spela vill jag tillägna den här låten till en helt underbar tjej som sitter här i publiken, jag riktade handen mot Sara och kände hur den skakade, varför betedde jag mig så här? Jag brukar aldrig bli nervös och nu stog jag här och både skakade på rösten och händerna.
- Sara Liljeström, det här är till dig. Jag började sjunga och kände mig genast lugnare. Jag vågade inte se på Sara förrän halva låten hade gått. När jag väl gjorde det såg jag att hon log. Men det var inte det leendet jag var van att se, jag kunde verkligen se på hennes leende att hon uppskattade det jag gjorde. Jag visste inte vad jag skulle göra för att uttrycka all glädje jag kände, och råkade skratta till mitt under låten. Jag var gladare än jag någonsin hade varit kändes det som. När låten tog slut nästan sprang jag av scenen för att träffa Sara. Jag stannade inte ens kvar och tackade när publiken applåderade, men alla verkade förstå varför.
- Gud vad fint det var, var det första Sara sa, och tack.
- Tack för vadå?
- För att du tillängnade låten till mig, sa hon och såg både glad och lite generad ut.
- Jaha, det var så lite! Jag hade varit så nervös själv när jag skulle göra det att jag inte ens tänkte på hur hon skulle ta det. Men hon hade tydligen tagit det jättebra och ännu en gång idag kände jag mig som världens lyckligaste kille. Vi pratade på en stund om vårt uppträdande och det kändes som om vi hade känt varandra i evigheter. Samtalet gled sen över till andra ämnen och vi pratade om allt mellan himmel och jord.
När klockan var över midnatt satt vi fortfarnade kvar och pratade med varandra, det flesta runt omkring hade börjat förvinna. Vart dom försvann visste jag inte, och jag brydde mig inte om det heller. Sara var det enda jag brydde om just nu. Plötligt kände jag mig panikslagen, jag kom på att jag vi skulle åka tillbaka till USA om bara 2 dagar. Hade det varit en vanlig tjej som jag träffat för ungefär 6 timmar sedan hade jag inte brytt mig, men Sara var inte vilken tjej som helst. Det var något speciellt med henne och just nu kändes det som om jag skulle kunna stanna i Sverige för alltid.
When you look in my eyes (lyrics)
- Men kom igen nu, vi måste visa Karlskrona hur det ska gå till! La jag till nån sekund efter och skrattade till lite.
Det blev väldigt dålig stämning mellan oss men vi alla visste att vi var tvungen att gå ut på scenen för att köra några låtar. Själv så log jag som aldirg förr, jag skulle få sjunga för Sara. Igen.
När jag gick upp på scenen visste jag direkt vilken låt jag skulle tillägna till Sara. Låten hette When you look in my eyes och jag kände att texten passade in perfekt. Vi började spela några låtar men jag var inte rikigt närvarande, för all min uppmärksamhet var på Sara som satt nästan längst fram och såg på mig lika mycket som jag såg på henne. Jag kände en känsla som jag aldrig hade kännt förut, och det var både härligt och skrämmande på samma gång. Tillslut var det dags för min låt. Jag viskade bak till mina bröder att dom skulle lugna sig en stund med att börja spela för jag ville säga några ord först. Jag kände hur nervositeten kom.
- Innan vi börjar spela vill jag tillägna den här låten till en helt underbar tjej som sitter här i publiken, jag riktade handen mot Sara och kände hur den skakade, varför betedde jag mig så här? Jag brukar aldrig bli nervös och nu stog jag här och både skakade på rösten och händerna.
- Sara Liljeström, det här är till dig. Jag började sjunga och kände mig genast lugnare. Jag vågade inte se på Sara förrän halva låten hade gått. När jag väl gjorde det såg jag att hon log. Men det var inte det leendet jag var van att se, jag kunde verkligen se på hennes leende att hon uppskattade det jag gjorde. Jag visste inte vad jag skulle göra för att uttrycka all glädje jag kände, och råkade skratta till mitt under låten. Jag var gladare än jag någonsin hade varit kändes det som. När låten tog slut nästan sprang jag av scenen för att träffa Sara. Jag stannade inte ens kvar och tackade när publiken applåderade, men alla verkade förstå varför.
- Gud vad fint det var, var det första Sara sa, och tack.
- Tack för vadå?
- För att du tillängnade låten till mig, sa hon och såg både glad och lite generad ut.
- Jaha, det var så lite! Jag hade varit så nervös själv när jag skulle göra det att jag inte ens tänkte på hur hon skulle ta det. Men hon hade tydligen tagit det jättebra och ännu en gång idag kände jag mig som världens lyckligaste kille. Vi pratade på en stund om vårt uppträdande och det kändes som om vi hade känt varandra i evigheter. Samtalet gled sen över till andra ämnen och vi pratade om allt mellan himmel och jord.
När klockan var över midnatt satt vi fortfarnade kvar och pratade med varandra, det flesta runt omkring hade börjat förvinna. Vart dom försvann visste jag inte, och jag brydde mig inte om det heller. Sara var det enda jag brydde om just nu. Plötligt kände jag mig panikslagen, jag kom på att jag vi skulle åka tillbaka till USA om bara 2 dagar. Hade det varit en vanlig tjej som jag träffat för ungefär 6 timmar sedan hade jag inte brytt mig, men Sara var inte vilken tjej som helst. Det var något speciellt med henne och just nu kändes det som om jag skulle kunna stanna i Sverige för alltid.
When you look in my eyes (lyrics)
Joes' love - Kapitel 6
- Du kan inte förstå hur glad jag blir när du säger det, berättade jag för Sara. Hon fnittrade till och frågade om jag vill komma in på hennes rum en stund. Jag kände att jag svarade ja på tok för snabbt men det slutade bara med att vi skrattande gick in på hennes rum för att sätta oss i hennes soffa.
Sara stängde dörren bakom mig och skyndade sig fram till den gula soffan och satte sig försiktigt ner. Jag blev ståendes vid dörren och bara tittade på henne. Var det möjligt att hon blev vackrare för varje gång jag såg henne? tänkte jag och började gå mot soffan. Sara klappade lite försiktigt på platsen bredvid henne och jag satte mig ner. Det var inte förren nu jag fick chansen att titta runt lite i rummet. Det var ganska litet, sminkbordet och den stora klähängaren syndes mest. Men hon hade även väldigt många annorlunda fina tavlor. Det såg nästan ut som att hon hade målat dom själv.
Precis när jag tänkte fråga fick jag syn på affishen som hängde på insidan av dörren. Jag blev alldeles förstenad och jag kände hur mitt hjärta ännu en gång började slå på tok för snabbt. Det var vi på den affishen, Jonas brothers.
- Hehe ja alltså, jag har ju alltid tyckt om er! Ni har varit som en inspiration för mig.. Sa Sara som märkte att jag tittade på affishen.
- Gud, jag vet inte vad jag ska säga.. Visst har vi många fans men ingen är som dig. Jag blir... smickrad.. Svarade jag och tittade generat ner på min händer.
- Men Joe, vad är klockan?! Nästan skrek Sara och hoppade upp ur soffan.
- Ja, kvart över nio? Svarade jag och tittade fundersamt på Sara.
- Du ska upp på scenen om 5 minuter Joe! Sa Sara som tog mig hand och började dra iväg mig mot dörren.
- Men vänta! Du kommer väl och tittar? Frågade jag och tittade in i hennes chocklad bruna ögon.
Hon ströck bort håret på min panna och log.
- Klart jag kommer, jag skulle inte missa det för allt i hela världen.
- Bra, jag ska sjunga för dig. Sa jag och gick ut i korredoren igen.
- Vi syns snart Joe, lycka till! Svarade Sara och log det där leendet så får mig att smälta. Sedan stängde hon dörren.
Det kändes som att jag flög fram när jag gick genom korredoren. Jag visste inte vilken sorts känsla det var som fick jag att känna såhär, men jag hade fjärilar i hela magen. Sara hade lovat att komma och titta, ingenting kunde förstöra min kväll nu!
Kevin och Nick var riktigt sur för att jag varit spårlöst borta den senaste halvtimmen, men jag orkade inte bry mig. Jag var redo att gå upp på scenen för att visa Sara vad jag känner för henne.
- Jag hoppas verkligen inte att det är en tjej den här gången också Joe! Sa Kevin medans vi bytte om.
- Men det är inte som alla andra gånger nu, hon är verkligen speciell! Försvarade jag mig.
- Hon bor i Svergie, du bor i USA. Hur ska det gå ihop? Du har väl inte glömt att vi åker hem om två dagar? La Nick till.
Nog visste jag att vi skulle hem om två dagar, men jag kunde inte hejda ångesten och paniken jag kände över att måsta åka ifrån Sara.
- Jag vet, men vi ska tillbaka om två veckor. Om jag fortfarande känner samma sak för Sara då så är det meant to be. Sa jag och klappade Nick på ryggen.
- Men kom igen nu, vi måste visa Karlskrona hur det ska gå till! La jag till nån sekund efter och skrattade till lite.
Det blev väldigt dålig stämning mellan oss men vi alla visste att vi var tvungen att gå ut på scenen för att köra några låtar. Själv så log jag som aldirg förr, jag skulle få sjunga för Sara. Igen.
"Jag blev alldeles förstenad och jag kände hur mitt hjärta ännu en gång började slå på tok för snabbt. Det var vi på den affishen, Jonas brothers."
Sara stängde dörren bakom mig och skyndade sig fram till den gula soffan och satte sig försiktigt ner. Jag blev ståendes vid dörren och bara tittade på henne. Var det möjligt att hon blev vackrare för varje gång jag såg henne? tänkte jag och började gå mot soffan. Sara klappade lite försiktigt på platsen bredvid henne och jag satte mig ner. Det var inte förren nu jag fick chansen att titta runt lite i rummet. Det var ganska litet, sminkbordet och den stora klähängaren syndes mest. Men hon hade även väldigt många annorlunda fina tavlor. Det såg nästan ut som att hon hade målat dom själv.
Precis när jag tänkte fråga fick jag syn på affishen som hängde på insidan av dörren. Jag blev alldeles förstenad och jag kände hur mitt hjärta ännu en gång började slå på tok för snabbt. Det var vi på den affishen, Jonas brothers.
- Hehe ja alltså, jag har ju alltid tyckt om er! Ni har varit som en inspiration för mig.. Sa Sara som märkte att jag tittade på affishen.
- Gud, jag vet inte vad jag ska säga.. Visst har vi många fans men ingen är som dig. Jag blir... smickrad.. Svarade jag och tittade generat ner på min händer.
- Men Joe, vad är klockan?! Nästan skrek Sara och hoppade upp ur soffan.
- Ja, kvart över nio? Svarade jag och tittade fundersamt på Sara.
- Du ska upp på scenen om 5 minuter Joe! Sa Sara som tog mig hand och började dra iväg mig mot dörren.
- Men vänta! Du kommer väl och tittar? Frågade jag och tittade in i hennes chocklad bruna ögon.
Hon ströck bort håret på min panna och log.
- Klart jag kommer, jag skulle inte missa det för allt i hela världen.
- Bra, jag ska sjunga för dig. Sa jag och gick ut i korredoren igen.
- Vi syns snart Joe, lycka till! Svarade Sara och log det där leendet så får mig att smälta. Sedan stängde hon dörren.
Det kändes som att jag flög fram när jag gick genom korredoren. Jag visste inte vilken sorts känsla det var som fick jag att känna såhär, men jag hade fjärilar i hela magen. Sara hade lovat att komma och titta, ingenting kunde förstöra min kväll nu!
Kevin och Nick var riktigt sur för att jag varit spårlöst borta den senaste halvtimmen, men jag orkade inte bry mig. Jag var redo att gå upp på scenen för att visa Sara vad jag känner för henne.
- Jag hoppas verkligen inte att det är en tjej den här gången också Joe! Sa Kevin medans vi bytte om.
- Men det är inte som alla andra gånger nu, hon är verkligen speciell! Försvarade jag mig.
- Hon bor i Svergie, du bor i USA. Hur ska det gå ihop? Du har väl inte glömt att vi åker hem om två dagar? La Nick till.
Nog visste jag att vi skulle hem om två dagar, men jag kunde inte hejda ångesten och paniken jag kände över att måsta åka ifrån Sara.
- Jag vet, men vi ska tillbaka om två veckor. Om jag fortfarande känner samma sak för Sara då så är det meant to be. Sa jag och klappade Nick på ryggen.
- Men kom igen nu, vi måste visa Karlskrona hur det ska gå till! La jag till nån sekund efter och skrattade till lite.
Det blev väldigt dålig stämning mellan oss men vi alla visste att vi var tvungen att gå ut på scenen för att köra några låtar. Själv så log jag som aldirg förr, jag skulle få sjunga för Sara. Igen.
"Jag blev alldeles förstenad och jag kände hur mitt hjärta ännu en gång började slå på tok för snabbt. Det var vi på den affishen, Jonas brothers."
Joes' love - kapitel 5
Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Nu gäller det! Sa jag tyst för mig själv och knackade på dörren.
Det var tyst, i vad som verkade vara en evighet. Jag hann tänka tusen tankar under de där sekunderna. Vad skulle jag säga om hon var där inne? Vad skulle hon tycka om mig? Mitt i dessa tankar öppnades dörren plötsligt och Sara stod framför mig och log med ett leende som fick mig att känna mig alldeles knäsvag.
- Hej Sara... sa jag försiktigt och försökte komma på hur jag skulle fortsätta.
-Hej Joe, sa hon förvånat som om hon inte förstod vad jag gjorde där. Men hon fortsatte att le sitt underbara leende, så jag fick mod att fortsätta.
- Jag... eh, ja alltså. Jag vet inte hur jag ska säga det här, jag kände mig helt snurrig och visste inte hur hon skulle ta det, men jag såg dig i publiken på våran konsert tidigare idag och har inte kunnat sluta tänka på dig. Det sista nästan viskade jag ut. Skulle hon se mig som en galen kille från Jonas Brothers som förföljer tjejer ur sin publik? Jag vågade knappt se upp på Saras ansikte.
- Jasså? Ja, jag märkte att du såg på mig och att du tappade bort dig, men jag vågade aldrig hoppas att det skulle bero på mig. Jag blev så lättad av att höra att hon tog det så bra, och hon sa att hon inte hade vågat hoppats, alltså måste det betyda att hon ville att det skulle bero på mig! Det kanske fanns en lite chans att hon skulle vilja lära känna mig ändå. När jag sa det till henne såg hon på mig som om jag vore dum.
- Det måste ju vara varje flickas dröm att få lära känna en utav Jonas Brothers, sa hon som om det var helt självklart, det gäller även mig. Mitt hjärta som precis hade lugnat ner sig började åter igen pumpa hårdare och hårdare. Det kändes som om jag levde i en dröm och jag kunde inte sluta le.
- Du kan inte förstå hur glad jag blir när du säger det, berättade jag för Sara. Hon fnittrade till och frågade om jag vill komma in på hennes rum en stund. Jag kände att jag svarade ja på tok för snabbt men det slutade bara med att vi skrattande gick in på hennes rum för att sätta oss i hennes soffa.
"Men hon fortsatte att le sitt underbara leende, så jag fick mod att fortsätta."
Nu gäller det! Sa jag tyst för mig själv och knackade på dörren.
Det var tyst, i vad som verkade vara en evighet. Jag hann tänka tusen tankar under de där sekunderna. Vad skulle jag säga om hon var där inne? Vad skulle hon tycka om mig? Mitt i dessa tankar öppnades dörren plötsligt och Sara stod framför mig och log med ett leende som fick mig att känna mig alldeles knäsvag.
- Hej Sara... sa jag försiktigt och försökte komma på hur jag skulle fortsätta.
-Hej Joe, sa hon förvånat som om hon inte förstod vad jag gjorde där. Men hon fortsatte att le sitt underbara leende, så jag fick mod att fortsätta.
- Jag... eh, ja alltså. Jag vet inte hur jag ska säga det här, jag kände mig helt snurrig och visste inte hur hon skulle ta det, men jag såg dig i publiken på våran konsert tidigare idag och har inte kunnat sluta tänka på dig. Det sista nästan viskade jag ut. Skulle hon se mig som en galen kille från Jonas Brothers som förföljer tjejer ur sin publik? Jag vågade knappt se upp på Saras ansikte.
- Jasså? Ja, jag märkte att du såg på mig och att du tappade bort dig, men jag vågade aldrig hoppas att det skulle bero på mig. Jag blev så lättad av att höra att hon tog det så bra, och hon sa att hon inte hade vågat hoppats, alltså måste det betyda att hon ville att det skulle bero på mig! Det kanske fanns en lite chans att hon skulle vilja lära känna mig ändå. När jag sa det till henne såg hon på mig som om jag vore dum.
- Det måste ju vara varje flickas dröm att få lära känna en utav Jonas Brothers, sa hon som om det var helt självklart, det gäller även mig. Mitt hjärta som precis hade lugnat ner sig började åter igen pumpa hårdare och hårdare. Det kändes som om jag levde i en dröm och jag kunde inte sluta le.
- Du kan inte förstå hur glad jag blir när du säger det, berättade jag för Sara. Hon fnittrade till och frågade om jag vill komma in på hennes rum en stund. Jag kände att jag svarade ja på tok för snabbt men det slutade bara med att vi skrattande gick in på hennes rum för att sätta oss i hennes soffa.
"Men hon fortsatte att le sitt underbara leende, så jag fick mod att fortsätta."
Presentation
Joes' love - Kapitel 4
- Ja, du tittade väldigt mycket på min vän Sara, hon flinade och det lät precis som om hon visste hur jag kände. Hon är här ikväll förresten. Hon ska uppträda på den lilla scenen där borta, sa hon och nickade mot ett ställe bakom min rygg. Samtidigt som hon berättade allt det här hörde jag hur en underbar röst fyllde hela parken. Mitt hjärta pumpade hårt medan jag vände mig om för att se om det var den tjejen jag hade tänkt på under hela kvällen.
Där stog hon. Så mycket vackrare än vad jag minns henne. Jag hörde att dom nämnade mitt namn vid bordet men jag kunde inte höra vad dom sa. Allt jag hörde var mina egna hjärtslag och Saras helt otroligt underbara röst. Men jag tvingade mig tillbaka till verkligheten för en liten stund.
- Eh.. jo hörrni, spelar hon egna låtar eller? Frågade jag och kände hur konstig jag lät.
- Nja alltså, det händer att hon spelar egna låtar, men oftast gör hon covers. Svarade Malin.
- Ja, hon spelar bara en låt som hon gjort själv. Embrace me. Har du hört den nån gång? Den är helt underbar! La sandra till.
- Nej jag tror inte det. Svarade jag och var redan påväg bort ifrån bordet.
Jag försökte tränga mig igenom den lilla folkmassan som stog framför scenen för att komma så nära henne som möjligt. Hon avslutade precis en låt så jag kunde höra hur folket runt om mig sa "Titta är det där Joe?" "Åååh Joe står precis bredvid mig, borde jag prata med honom?!" osv. Det var inget jag orkade bry mig om, inte nu när jag hade ögon på den mest perfekta människan jag någonsin sett.
Jag lyckades ta mig nästan längst fram. Det var bara en kortväxt kille som stog framför mig och sjöng med i en overkligt underbar sång. Jag förstog att det nog var "Embrace me" hon spelade just nu. Jag stog nu så pass nära henne att jag kunde se hur hennes fingrar snabbt bytte ackord och hur hennes söta ansikte anpassade sig efter tonerna. Jag måste få ögonkontakt med henne, tänkte jag och viftade lite med armarna i luften som ett desperat försök till att få hennes uppmärksamhet bara för en sekund. Hon avslutade sången, tackade publiken och skyndade sig av scenen.
- Damn it! Sa jag lite tyst och trängade mig snabbt genom publiken och småsprang till bordet där vårat team satt.
- Åh Joe, bra att du kom förbi! Jag tänkte precis ringa och påminna dig och grabbarna om att ni ska upp på scen om 20 minuter. Sa Brian
- Ja jo visst, men du! Jag måste in i logen som tillhör den där scenen, nu! Svarade jag och pekade lite snabbt mot scenen Sara nyss stått på.
- Vi har inget tillträde dit Joe, det vet du ju. Och vad ska du dit och göra? Frågade Brian fundersamt.
- Eh, jag måste prata med... nån. Snälla hjälp mig bara, det går fort! Svarade jag otåligt.
Brian tog med mig till en liten dörr bakom scenen som stog obevakad.
- Låt ingen se dig! viskade Brian innan han puttade mig igenom dörröppningen och stängde dörren mycket försiktigt.
Andas, tänkte jag och kände hur hjärtat slog fortare för varje steg jag tog. Jag läste på dörrarna jag gick förbi men såg inte hennes namn nånstans. Hon kanske inte ens hade någon? Hon var ju trots allt inte så känd. Jag fortsatt och gick i korredoren och började bli nervös över att någon skulle se mig.
Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Nu gäller det! Sa jag tyst för mig själv och knackade på dörren.
"Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Embrace me
Där stog hon. Så mycket vackrare än vad jag minns henne. Jag hörde att dom nämnade mitt namn vid bordet men jag kunde inte höra vad dom sa. Allt jag hörde var mina egna hjärtslag och Saras helt otroligt underbara röst. Men jag tvingade mig tillbaka till verkligheten för en liten stund.
- Eh.. jo hörrni, spelar hon egna låtar eller? Frågade jag och kände hur konstig jag lät.
- Nja alltså, det händer att hon spelar egna låtar, men oftast gör hon covers. Svarade Malin.
- Ja, hon spelar bara en låt som hon gjort själv. Embrace me. Har du hört den nån gång? Den är helt underbar! La sandra till.
- Nej jag tror inte det. Svarade jag och var redan påväg bort ifrån bordet.
Jag försökte tränga mig igenom den lilla folkmassan som stog framför scenen för att komma så nära henne som möjligt. Hon avslutade precis en låt så jag kunde höra hur folket runt om mig sa "Titta är det där Joe?" "Åååh Joe står precis bredvid mig, borde jag prata med honom?!" osv. Det var inget jag orkade bry mig om, inte nu när jag hade ögon på den mest perfekta människan jag någonsin sett.
Jag lyckades ta mig nästan längst fram. Det var bara en kortväxt kille som stog framför mig och sjöng med i en overkligt underbar sång. Jag förstog att det nog var "Embrace me" hon spelade just nu. Jag stog nu så pass nära henne att jag kunde se hur hennes fingrar snabbt bytte ackord och hur hennes söta ansikte anpassade sig efter tonerna. Jag måste få ögonkontakt med henne, tänkte jag och viftade lite med armarna i luften som ett desperat försök till att få hennes uppmärksamhet bara för en sekund. Hon avslutade sången, tackade publiken och skyndade sig av scenen.
- Damn it! Sa jag lite tyst och trängade mig snabbt genom publiken och småsprang till bordet där vårat team satt.
- Åh Joe, bra att du kom förbi! Jag tänkte precis ringa och påminna dig och grabbarna om att ni ska upp på scen om 20 minuter. Sa Brian
- Ja jo visst, men du! Jag måste in i logen som tillhör den där scenen, nu! Svarade jag och pekade lite snabbt mot scenen Sara nyss stått på.
- Vi har inget tillträde dit Joe, det vet du ju. Och vad ska du dit och göra? Frågade Brian fundersamt.
- Eh, jag måste prata med... nån. Snälla hjälp mig bara, det går fort! Svarade jag otåligt.
Brian tog med mig till en liten dörr bakom scenen som stog obevakad.
- Låt ingen se dig! viskade Brian innan han puttade mig igenom dörröppningen och stängde dörren mycket försiktigt.
Andas, tänkte jag och kände hur hjärtat slog fortare för varje steg jag tog. Jag läste på dörrarna jag gick förbi men såg inte hennes namn nånstans. Hon kanske inte ens hade någon? Hon var ju trots allt inte så känd. Jag fortsatt och gick i korredoren och började bli nervös över att någon skulle se mig.
Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Nu gäller det! Sa jag tyst för mig själv och knackade på dörren.
"Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Embrace me
Joes' love - Kapitel 3
Limosinen svängade av vid en park och sa att vi var framme. Jag såg att det redan var fullt med flickor vid scenen, var hon där? Det skulle jag snart få reda på, tänkte jag och klev ur taxin.
Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare och snabbare när vi klev ur limosinen. Jag kände mig jättenervös även om jag visste att det inte var särskilt troligt att hon skulle vara där. Det var nämligen vårt team som hade fixat det här grillpartyt och det var bara några få fans från sverige, som hade fått några utlottade inbjudningar, som skulle komma. Och hur stor var chansen att hon skulle vara en av dom? Den var nog inte så stor, men jag kunde ändå inte sluta hoppas.
Jag tittade snabbt ut över alla som var på partyt, och hoppet sjönk snabbt. Jag såg inte en skymt av henne någonstans. Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig besviken när vi gick runt och hälsade på alla.
- Hej grabbar! Det var Brian som ropade från grillen.
- Hejsan! Ropade Nick och Kevin i mun på varandra. Jag kände att kvällen inte skulle bli så rolig om jag inte ryckte upp mig så jag bestämde mig för att försöka göra det bästa av situationen. Jag kanske var bäst om bara glömde bort henne.
Vi gick bort till grillen och tog för oss en stor köttbit var. Vi satt oss vid ett stort bord där det satt ungefär fem tjejer i 16-års åldern som måste ha vunnit en inbjudan på Sveriges Jonas Brothers fansida. Nick och Kevin började prata och skämta med dem på en gång, och jag påminde mig själv att jag måste rycka upp mig så jag försökte hänga med i samtalet jag med.
- Ni var så duktiga idag! Sa en utav tjejerna som hette Sandra.
- Ja! Ni spelade verkligen jättebra! utropade Sandras kompis Malin. De andra tjejerna verkade hålla med för dom nickade som galningar och kunde inte sluta flina.
- Tack så mycket, sa Nick.
- Även fast vår bror tappade bort sig lite här och där, sa Kevin och gav mig en menande blick.
- Eh... ja, jag var lite trött, sa jag och kände mig besvärad. Skulle dom aldrig släppa det här eller?
- Ja, jag såg att du stog och stirrade på min kompis sa en tjejerna. Mitt hjärta slog ett extra slag.
- Vad sa du?? Jag kände hur alla mina känslor runt denna tjej kom tillbaka. Det kanske var möjligt att jag skulle få träffa henne ändå.
- Ja, du tittade väldigt mycket på min vän Sara, hon flinade och det lät precis som om hon visste hur jag kände. Hon är här ikväll förresten. Hon ska uppträda på den lilla scenen där borta, sa hon och nickade mot ett ställe bakom min rygg. Samtidigt som hon berättade allt det här hörde jag hur en underbar röst fyllde hela parken. Mitt hjärta pumpade hårt medan jag vände mig om för att se om det var den tjejen jag hade tänkt på under hela kvällen.
"Samtidigt som hon berättade allt det här hörde jag hur en underbar röst fyllde hela parken"
Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare och snabbare när vi klev ur limosinen. Jag kände mig jättenervös även om jag visste att det inte var särskilt troligt att hon skulle vara där. Det var nämligen vårt team som hade fixat det här grillpartyt och det var bara några få fans från sverige, som hade fått några utlottade inbjudningar, som skulle komma. Och hur stor var chansen att hon skulle vara en av dom? Den var nog inte så stor, men jag kunde ändå inte sluta hoppas.
Jag tittade snabbt ut över alla som var på partyt, och hoppet sjönk snabbt. Jag såg inte en skymt av henne någonstans. Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig besviken när vi gick runt och hälsade på alla.
- Hej grabbar! Det var Brian som ropade från grillen.
- Hejsan! Ropade Nick och Kevin i mun på varandra. Jag kände att kvällen inte skulle bli så rolig om jag inte ryckte upp mig så jag bestämde mig för att försöka göra det bästa av situationen. Jag kanske var bäst om bara glömde bort henne.
Vi gick bort till grillen och tog för oss en stor köttbit var. Vi satt oss vid ett stort bord där det satt ungefär fem tjejer i 16-års åldern som måste ha vunnit en inbjudan på Sveriges Jonas Brothers fansida. Nick och Kevin började prata och skämta med dem på en gång, och jag påminde mig själv att jag måste rycka upp mig så jag försökte hänga med i samtalet jag med.
- Ni var så duktiga idag! Sa en utav tjejerna som hette Sandra.
- Ja! Ni spelade verkligen jättebra! utropade Sandras kompis Malin. De andra tjejerna verkade hålla med för dom nickade som galningar och kunde inte sluta flina.
- Tack så mycket, sa Nick.
- Även fast vår bror tappade bort sig lite här och där, sa Kevin och gav mig en menande blick.
- Eh... ja, jag var lite trött, sa jag och kände mig besvärad. Skulle dom aldrig släppa det här eller?
- Ja, jag såg att du stog och stirrade på min kompis sa en tjejerna. Mitt hjärta slog ett extra slag.
- Vad sa du?? Jag kände hur alla mina känslor runt denna tjej kom tillbaka. Det kanske var möjligt att jag skulle få träffa henne ändå.
- Ja, du tittade väldigt mycket på min vän Sara, hon flinade och det lät precis som om hon visste hur jag kände. Hon är här ikväll förresten. Hon ska uppträda på den lilla scenen där borta, sa hon och nickade mot ett ställe bakom min rygg. Samtidigt som hon berättade allt det här hörde jag hur en underbar röst fyllde hela parken. Mitt hjärta pumpade hårt medan jag vände mig om för att se om det var den tjejen jag hade tänkt på under hela kvällen.
"Samtidigt som hon berättade allt det här hörde jag hur en underbar röst fyllde hela parken"
Joes' love - Kapitel 2
Konserten fortsatte, men jag kunde inte få den den där flickan ur huvudet och ville bara att konserten skulle ta slut så jag kunde börja söka efter henne. Till slut var konserten slut.
- Vad var det med dig idag? var det första kevin frågade när vi klev av scenen.
- Jag vet inte... sa jag irriterat, för jag ville inte berätta om vad som hade hänt där uppe. Nick och Kevin kollade konstigt på mig, men jag orkade inte bry mig. Jag skyndade mig till min loge för att få vara ensam. Hur skulle jag få tag på den vackra tjejen i publiken?
När jag smällde igenom dörren tog jag upp mobilen och ringde till våran manager Brian. Jag var helt besatt av den här flickan nu, jag måste få tag på henne! Jag frågade om det på något sätt går att få reda på vilka som var i publiken men som jag trodde skulle det vara väldigt svårt att få fram namn på alla i publiken, men Magnus sa att han skulle höra av sig om han kom på något sätt att hjälpa mig.
Efter jag suttit och funderat över samtalet en stund knackade det på dörren. Jag flög upp ur stolen och var helt säker på att Brian nu hade hittat flickans namn! Men det var bara Kevin.
- Du kommer väl ihåg att vi lovat komma på grillpartyt här i Karlskrona ikväll och uppträda?
- Ja jag klart jag kommer ihåg! Ljög jag. Jag vill inte att han skulle bli mer fundersam över mitt beteende än vad han redan var.
- Bra. Klockan sju kommer limosinen och hämtar upp oss här utanför, se till att va klar i tid! Svarade Kevin och stängde sedan min dörr och gick.
Klockan var kvart över sex så jag hoppade in i duschen och tog på mig sköna kläder. Skulle flickan vara där? Hon måste vara där! Tänk om jag aldrig få se henne igen.. Jag slog snabbt bort den tanken och började styla håret istället. Bäst att se bra ut ifall jag ser henne igen. OM hon är där, då ska jag sjunga "Gotta find you". För den passar så bra in på henne och mig.
- Vad har det varit med dig hela eftermiddagen då? Frågade Nick i limosinen.
- Ja, du har varit jätte knepig. Tyst lixom! instämde Kevin.
- Jag var bara trött, men jag är mycket bättre nu. Ljög jag och försökte se ut som jag brukar göra.
- Bra, för ikväll ska vi visa Karlskrona vad vi går för! Sa nick skrattandes och boxade till mig på axeln.
Limosinen svängade av vid en park och sa att vi var framme. Jag såg att det redan var fullt med flickor vid scenen, var hon där? Det skulle jag snart få reda på, tänkte jag och klev ur taxin.
"- Jag var bara trött, men jag är mycket bättre nu. Ljög jag och försökte se ut som jag brukar göra."
- Vad var det med dig idag? var det första kevin frågade när vi klev av scenen.
- Jag vet inte... sa jag irriterat, för jag ville inte berätta om vad som hade hänt där uppe. Nick och Kevin kollade konstigt på mig, men jag orkade inte bry mig. Jag skyndade mig till min loge för att få vara ensam. Hur skulle jag få tag på den vackra tjejen i publiken?
När jag smällde igenom dörren tog jag upp mobilen och ringde till våran manager Brian. Jag var helt besatt av den här flickan nu, jag måste få tag på henne! Jag frågade om det på något sätt går att få reda på vilka som var i publiken men som jag trodde skulle det vara väldigt svårt att få fram namn på alla i publiken, men Magnus sa att han skulle höra av sig om han kom på något sätt att hjälpa mig.
Efter jag suttit och funderat över samtalet en stund knackade det på dörren. Jag flög upp ur stolen och var helt säker på att Brian nu hade hittat flickans namn! Men det var bara Kevin.
- Du kommer väl ihåg att vi lovat komma på grillpartyt här i Karlskrona ikväll och uppträda?
- Ja jag klart jag kommer ihåg! Ljög jag. Jag vill inte att han skulle bli mer fundersam över mitt beteende än vad han redan var.
- Bra. Klockan sju kommer limosinen och hämtar upp oss här utanför, se till att va klar i tid! Svarade Kevin och stängde sedan min dörr och gick.
Klockan var kvart över sex så jag hoppade in i duschen och tog på mig sköna kläder. Skulle flickan vara där? Hon måste vara där! Tänk om jag aldrig få se henne igen.. Jag slog snabbt bort den tanken och började styla håret istället. Bäst att se bra ut ifall jag ser henne igen. OM hon är där, då ska jag sjunga "Gotta find you". För den passar så bra in på henne och mig.
- Vad har det varit med dig hela eftermiddagen då? Frågade Nick i limosinen.
- Ja, du har varit jätte knepig. Tyst lixom! instämde Kevin.
- Jag var bara trött, men jag är mycket bättre nu. Ljög jag och försökte se ut som jag brukar göra.
- Bra, för ikväll ska vi visa Karlskrona vad vi går för! Sa nick skrattandes och boxade till mig på axeln.
Limosinen svängade av vid en park och sa att vi var framme. Jag såg att det redan var fullt med flickor vid scenen, var hon där? Det skulle jag snart få reda på, tänkte jag och klev ur taxin.
"- Jag var bara trött, men jag är mycket bättre nu. Ljög jag och försökte se ut som jag brukar göra."
Joes' Love - Kapitel 1
Åh nej... Ännu en konsert i ett nytt land. Jag tycker att det är jättekul att stå på scenen med mina bröder Nick och Kevin, men det kan bli lite jobbigt att vara på turné hela tiden. Den här helgen var vi i Sverige, och skulle uppträda på en fullsatt arena. Det började kännas lite tjatigt att stå och sjunga framför tusentals skrikande tjejer varje kväll. Men det visade sig att den här kvällen skulle bli annorlunda.
Vi gick upp på scenen till publikens jubel. Vi började konserten med låten "feeling alive", och jag kunde se hur alla tjejer längst fram stog och skrek och viftade på armarna för att få lite uppmärksamhet av oss. Jag tyckte att det var lite kul i början att ha en massa tjejer skrikande efter sig, men det var inte lika spännande längre. Men det var då jag såg henne. Den vackraste tjejen jag någonsin sett. Hennes ögon glittrade när hon såg mot mig och våra blickar möttes. Jag blev helt tagen av hennes skönhet, och jag helt tappade bort mig i texten. Jag kunde inte göra annat än att stirra på den där tjejen, och tänkte att henne måste jag lära känna. Det spelar ingen roll vad jag tvingas göra jag visste bara att jag måste träffa henne.
Konserten fortsatte, men jag kunde inte få den den där flickan ur huvudet och ville bara att konserten skulle ta slut så jag kunde börja söka efter henne. Till slut var konserten slut.
- Vad var det med dig idag? var det första kevin frågade när vi klev av scenen.
- Jag vet inte... sa jag irriterat, för jag ville inte berätta om vad som hade hänt där uppe. Nick och Kevin kollade konstigt på mig, men jag orkade inte bry mig. Jag skyndade mig till min loge för att få vara ensam. Hur skulle jag få tag på den vackra tjejen i publiken?
"Jag blev helt tagen av hennes skönhet, och jag helt tappade bort mig i texten."
Vi gick upp på scenen till publikens jubel. Vi började konserten med låten "feeling alive", och jag kunde se hur alla tjejer längst fram stog och skrek och viftade på armarna för att få lite uppmärksamhet av oss. Jag tyckte att det var lite kul i början att ha en massa tjejer skrikande efter sig, men det var inte lika spännande längre. Men det var då jag såg henne. Den vackraste tjejen jag någonsin sett. Hennes ögon glittrade när hon såg mot mig och våra blickar möttes. Jag blev helt tagen av hennes skönhet, och jag helt tappade bort mig i texten. Jag kunde inte göra annat än att stirra på den där tjejen, och tänkte att henne måste jag lära känna. Det spelar ingen roll vad jag tvingas göra jag visste bara att jag måste träffa henne.
Konserten fortsatte, men jag kunde inte få den den där flickan ur huvudet och ville bara att konserten skulle ta slut så jag kunde börja söka efter henne. Till slut var konserten slut.
- Vad var det med dig idag? var det första kevin frågade när vi klev av scenen.
- Jag vet inte... sa jag irriterat, för jag ville inte berätta om vad som hade hänt där uppe. Nick och Kevin kollade konstigt på mig, men jag orkade inte bry mig. Jag skyndade mig till min loge för att få vara ensam. Hur skulle jag få tag på den vackra tjejen i publiken?
"Jag blev helt tagen av hennes skönhet, och jag helt tappade bort mig i texten."
