Joes' love - Kapitel 10
Jag visste vad som höll på att hända och jag kände hur varm och glad jag blev inuti. Jag kände hennes andedräkt mot min kind och stängde mina ögon för att ta sista steget. Våra läppar möttes och allt var helt perfekt. Sara, kyssen och den stjärnklara himlen ovanför oss. Helt perfekt.
Direkt efter kyssen visste jag inte om mitt huvud var fullt av tankar eller helt tomt. Det enda jag visste var att jag aldrig någonsin varit såhär lycklig. Sara satte sig upp och vände sitt ansikte mot mig och log sitt underbara leende.
- Du är så otroligt fin, på alla möjligt sätt. Orden bara slank ur mig, fast jag menade dem.
Sara pussade jag lite snabbt på näsan och tog min hand. Samtidigt som jag ställde mig upp flätades våra händer samman.
- Ser du den där byggnaden Joe? Sara pekade mot en stor och ståtlig byddnad som stog på andra sidan gatan. Där ska jag ha mitt drömbröllop. Hela min släkt ska se på när jag får min drömman. Jag ska vara den lyckligaste människan på hela jorden. Ungefär som jag känner nu, sa Sara och såg in i min ögon samtidigt som hon strök sina fingrar över min kind.
- Jag önskar jag kunde stanna här föralltid, viskade jag fram samtidigt som jag kände hur mina ögon fylldes med tårar.
- Jag med, svarade Sara och lutade sitt huvud mot mitt bröst.
Jag höll om henne och ville aldrig släppa taget. Jag pussade hennes hjässa och kände hur paniken ännu en gång tog fart. Jag skulle åka hem om några få timmar, och Sara skulle stanna här. Jag la mitt finger under hennes haka och drog den försiktig uppåt så hennes ögon tittade in i mina.
- Du är det vackraste jag vet, viskade jag fram och mitt ansikte närmade sig Saras. Precis innan våra läppar möttes började det småregna, som efter bara några sekunder förvandlades till spöregn.
Vi stannade upp båda två och tittade upp mot himlen. Vi skrattade till lite och tittade in i varandras ögon innan vi fortsatte där vi slutat. Kyssen var lika perfekt som innan, om inte mer perfekt nu! Jag ville inte sluta kyssa henne, men jag var tvungen att vara tillbaka innan midnatt. Jag var redan i trubbel som att jag missat team middagen.
Hand i hand gick vi sakta mot stegen. När vi stog på marken igen såg jag att Sara ögon var röda utav tårar.
- Jag vill inte att du ska åka, fick Sara fram mellan gråtattackerna som nu tagit fart. Hon kramade om mig hårt och gömde huvudet mot min bröstkorg.
Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle känna såhär mycket för en människa jag nyss träffat. Sara hade blivit en del utav mig snabbt, för snabbt. Hur skulle jag klara mig utan henne nu?
- Jag kommer sakna dig med beautiful, svarade jag och strök henne över håret.
- När åker du? Frågade Sara, som nu var helt dygnsur, mellan snyftningarna
- Jag åker ganska tidigt imorgon som att vi flyger ifrån Arlanda, vi borde vara på flygplatsen vid halv elva som att planet går tolv, svarade jag och försökte låta posetiv.
Det blev tyst en stund, jag hade så många tankar i mitt huvud att det kändes som att Sara kunde höra dem.
- Det här har varit den bästa helgen i mitt liv, synd att den måste ta slut bara, syftade Sara fram efter en stund och torkade ansiktet.
"Hand i hand gick vi sakta mot stegen"
- Den här helgen har varit helt underbar, men vi kommer ha så många fler underbara dagar tillsammans Sara! Svarade jag, Och det här är inget "hejdå", utan ett "vi syns snart igen", okej? La jag till.
- Du har rätt, svarade Sara. Men det är lika bra att vi får det här överstökat nu Joe, jag vet inte om jag klarar så mycket mer. Sa Sara och tog ett steg bakåt. Hejdå Joe, jag hoppas att jag får se dig snart igen.
- Hejdå fina du, sa jag och gick fram till Sara igen och tog hennes hand. Du kommer vara den jag tänker på varje minut när jag är hemma. Och vi kommer ses igen, snart! La jag till och log. Jag försökte få henne att må lite bättre fast jag själv bara ville lägga mig ner och hellre dö än gå igenom detta.
- Jag kommer vänta på dig här, varje sekund, svarade Sara medans hon ställde sig på tå för att kyssa mig en sista gång. Jag ville att kyssen skulle vara förevigt, men kvällen måste ha ett slut. Det visste vi båda.
"Precis innan våra läppar möttes började det småregna, som efter bara några sekunder förvandlades till spöregn."
KOMENTERA GÄRNA! Vi vill veta vad ni tycker om novellen än så länge! :D Är det något som fattas? Är den bra eller dålig? Borde vi ens fortsätta skriva? Berätta! =)
Direkt efter kyssen visste jag inte om mitt huvud var fullt av tankar eller helt tomt. Det enda jag visste var att jag aldrig någonsin varit såhär lycklig. Sara satte sig upp och vände sitt ansikte mot mig och log sitt underbara leende.
- Du är så otroligt fin, på alla möjligt sätt. Orden bara slank ur mig, fast jag menade dem.
Sara pussade jag lite snabbt på näsan och tog min hand. Samtidigt som jag ställde mig upp flätades våra händer samman.
- Ser du den där byggnaden Joe? Sara pekade mot en stor och ståtlig byddnad som stog på andra sidan gatan. Där ska jag ha mitt drömbröllop. Hela min släkt ska se på när jag får min drömman. Jag ska vara den lyckligaste människan på hela jorden. Ungefär som jag känner nu, sa Sara och såg in i min ögon samtidigt som hon strök sina fingrar över min kind.
- Jag önskar jag kunde stanna här föralltid, viskade jag fram samtidigt som jag kände hur mina ögon fylldes med tårar.
- Jag med, svarade Sara och lutade sitt huvud mot mitt bröst.
Jag höll om henne och ville aldrig släppa taget. Jag pussade hennes hjässa och kände hur paniken ännu en gång tog fart. Jag skulle åka hem om några få timmar, och Sara skulle stanna här. Jag la mitt finger under hennes haka och drog den försiktig uppåt så hennes ögon tittade in i mina.
- Du är det vackraste jag vet, viskade jag fram och mitt ansikte närmade sig Saras. Precis innan våra läppar möttes började det småregna, som efter bara några sekunder förvandlades till spöregn.
Vi stannade upp båda två och tittade upp mot himlen. Vi skrattade till lite och tittade in i varandras ögon innan vi fortsatte där vi slutat. Kyssen var lika perfekt som innan, om inte mer perfekt nu! Jag ville inte sluta kyssa henne, men jag var tvungen att vara tillbaka innan midnatt. Jag var redan i trubbel som att jag missat team middagen.
Hand i hand gick vi sakta mot stegen. När vi stog på marken igen såg jag att Sara ögon var röda utav tårar.
- Jag vill inte att du ska åka, fick Sara fram mellan gråtattackerna som nu tagit fart. Hon kramade om mig hårt och gömde huvudet mot min bröstkorg.
Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle känna såhär mycket för en människa jag nyss träffat. Sara hade blivit en del utav mig snabbt, för snabbt. Hur skulle jag klara mig utan henne nu?
- Jag kommer sakna dig med beautiful, svarade jag och strök henne över håret.
- När åker du? Frågade Sara, som nu var helt dygnsur, mellan snyftningarna
- Jag åker ganska tidigt imorgon som att vi flyger ifrån Arlanda, vi borde vara på flygplatsen vid halv elva som att planet går tolv, svarade jag och försökte låta posetiv.
Det blev tyst en stund, jag hade så många tankar i mitt huvud att det kändes som att Sara kunde höra dem.
- Det här har varit den bästa helgen i mitt liv, synd att den måste ta slut bara, syftade Sara fram efter en stund och torkade ansiktet.
"Hand i hand gick vi sakta mot stegen"
- Den här helgen har varit helt underbar, men vi kommer ha så många fler underbara dagar tillsammans Sara! Svarade jag, Och det här är inget "hejdå", utan ett "vi syns snart igen", okej? La jag till.
- Du har rätt, svarade Sara. Men det är lika bra att vi får det här överstökat nu Joe, jag vet inte om jag klarar så mycket mer. Sa Sara och tog ett steg bakåt. Hejdå Joe, jag hoppas att jag får se dig snart igen.
- Hejdå fina du, sa jag och gick fram till Sara igen och tog hennes hand. Du kommer vara den jag tänker på varje minut när jag är hemma. Och vi kommer ses igen, snart! La jag till och log. Jag försökte få henne att må lite bättre fast jag själv bara ville lägga mig ner och hellre dö än gå igenom detta.
- Jag kommer vänta på dig här, varje sekund, svarade Sara medans hon ställde sig på tå för att kyssa mig en sista gång. Jag ville att kyssen skulle vara förevigt, men kvällen måste ha ett slut. Det visste vi båda.
"Precis innan våra läppar möttes började det småregna, som efter bara några sekunder förvandlades till spöregn."
KOMENTERA GÄRNA! Vi vill veta vad ni tycker om novellen än så länge! :D Är det något som fattas? Är den bra eller dålig? Borde vi ens fortsätta skriva? Berätta! =)
Kommentarer
Trackback
