Joes' love - kapitel 5
Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Nu gäller det! Sa jag tyst för mig själv och knackade på dörren.
Det var tyst, i vad som verkade vara en evighet. Jag hann tänka tusen tankar under de där sekunderna. Vad skulle jag säga om hon var där inne? Vad skulle hon tycka om mig? Mitt i dessa tankar öppnades dörren plötsligt och Sara stod framför mig och log med ett leende som fick mig att känna mig alldeles knäsvag.
- Hej Sara... sa jag försiktigt och försökte komma på hur jag skulle fortsätta.
-Hej Joe, sa hon förvånat som om hon inte förstod vad jag gjorde där. Men hon fortsatte att le sitt underbara leende, så jag fick mod att fortsätta.
- Jag... eh, ja alltså. Jag vet inte hur jag ska säga det här, jag kände mig helt snurrig och visste inte hur hon skulle ta det, men jag såg dig i publiken på våran konsert tidigare idag och har inte kunnat sluta tänka på dig. Det sista nästan viskade jag ut. Skulle hon se mig som en galen kille från Jonas Brothers som förföljer tjejer ur sin publik? Jag vågade knappt se upp på Saras ansikte.
- Jasså? Ja, jag märkte att du såg på mig och att du tappade bort dig, men jag vågade aldrig hoppas att det skulle bero på mig. Jag blev så lättad av att höra att hon tog det så bra, och hon sa att hon inte hade vågat hoppats, alltså måste det betyda att hon ville att det skulle bero på mig! Det kanske fanns en lite chans att hon skulle vilja lära känna mig ändå. När jag sa det till henne såg hon på mig som om jag vore dum.
- Det måste ju vara varje flickas dröm att få lära känna en utav Jonas Brothers, sa hon som om det var helt självklart, det gäller även mig. Mitt hjärta som precis hade lugnat ner sig började åter igen pumpa hårdare och hårdare. Det kändes som om jag levde i en dröm och jag kunde inte sluta le.
- Du kan inte förstå hur glad jag blir när du säger det, berättade jag för Sara. Hon fnittrade till och frågade om jag vill komma in på hennes rum en stund. Jag kände att jag svarade ja på tok för snabbt men det slutade bara med att vi skrattande gick in på hennes rum för att sätta oss i hennes soffa.
"Men hon fortsatte att le sitt underbara leende, så jag fick mod att fortsätta."
Nu gäller det! Sa jag tyst för mig själv och knackade på dörren.
Det var tyst, i vad som verkade vara en evighet. Jag hann tänka tusen tankar under de där sekunderna. Vad skulle jag säga om hon var där inne? Vad skulle hon tycka om mig? Mitt i dessa tankar öppnades dörren plötsligt och Sara stod framför mig och log med ett leende som fick mig att känna mig alldeles knäsvag.
- Hej Sara... sa jag försiktigt och försökte komma på hur jag skulle fortsätta.
-Hej Joe, sa hon förvånat som om hon inte förstod vad jag gjorde där. Men hon fortsatte att le sitt underbara leende, så jag fick mod att fortsätta.
- Jag... eh, ja alltså. Jag vet inte hur jag ska säga det här, jag kände mig helt snurrig och visste inte hur hon skulle ta det, men jag såg dig i publiken på våran konsert tidigare idag och har inte kunnat sluta tänka på dig. Det sista nästan viskade jag ut. Skulle hon se mig som en galen kille från Jonas Brothers som förföljer tjejer ur sin publik? Jag vågade knappt se upp på Saras ansikte.
- Jasså? Ja, jag märkte att du såg på mig och att du tappade bort dig, men jag vågade aldrig hoppas att det skulle bero på mig. Jag blev så lättad av att höra att hon tog det så bra, och hon sa att hon inte hade vågat hoppats, alltså måste det betyda att hon ville att det skulle bero på mig! Det kanske fanns en lite chans att hon skulle vilja lära känna mig ändå. När jag sa det till henne såg hon på mig som om jag vore dum.
- Det måste ju vara varje flickas dröm att få lära känna en utav Jonas Brothers, sa hon som om det var helt självklart, det gäller även mig. Mitt hjärta som precis hade lugnat ner sig började åter igen pumpa hårdare och hårdare. Det kändes som om jag levde i en dröm och jag kunde inte sluta le.
- Du kan inte förstå hur glad jag blir när du säger det, berättade jag för Sara. Hon fnittrade till och frågade om jag vill komma in på hennes rum en stund. Jag kände att jag svarade ja på tok för snabbt men det slutade bara med att vi skrattande gick in på hennes rum för att sätta oss i hennes soffa.
"Men hon fortsatte att le sitt underbara leende, så jag fick mod att fortsätta."
Kommentarer
Trackback
