Joes' love - Kapitel 11
- Hejdå fina du, sa jag och gick fram till Sara igen och tog hennes hand. Du kommer vara den jag tänker på varje minut när jag är hemma. Och vi kommer ses igen, snart! La jag till och log. Jag försökte få henne att må lite bättre fast jag själv bara ville lägga mig ner och hellre dö än gå igenom detta.
- Jag kommer vänta på dig här, varje sekund, svarade Sara medans hon ställde sig på tå för att kyssa mig en sista gång. Jag ville att kyssen skulle vara förevigt, men kvällen måste ha ett slut. Det visste vi båda.
När jag gick hemmåt kände jag mig helt tom. Jag visste att jag skulle få skäll för att jag bara försvann utan att berätta vart jag skulle, men jag hade ingen ork till att bry mig. Jag orkade inte med någonting. Jag saknade redan Sara så att det gjorde ont i mig. Jag vill springa tillbaka till henne och hålla om henne för alltid. Men det gick inte, och kände jag mig helt förstörd.
- Vart har du varit Joe!? Nick och Kevin såg upprörda ut när jag kom traskande in på teammiddagen.
- Ingenstans... sa jag för jag orkade verkligen inte berätta. Dom skulle aldrig förstå vilka känslor jag och Sara hade för varandra, och på ett sett förstod jag ju det. Jag menar, vi hade ju bara kännt varandra i lite mer än ett dygn, men jag blev ändå så irriterad på dom. Jag började gå mot toan för jag ville vara ensam en stund.
- Har du träffat den där tjejen eller? Nick sa det som om det var vilken tjej som helst och det fick droppen att rinna över. Jag varken svarde eller tittade på dom när jag smällde igen dörren efter mig. Ilskan och sorgen av allt som hänt det senaste dygnet vällde upp och väl inne på toan kom tårarna. Jag hade hela tiden försökt verka stark inför Sara, jag försökte verkligen övertyga henne, och mig själv för den delen, att vi skulle träffas igen. Men innerst inne visste jag att det inte skulle vara särskilt troligt.
Vi bodde flera hundra mil från varandra. Vi levde i helt olika världar fast vi visste att vi hörde ihop, och när jag tänkte på det här bara rann tårarna. Jag stog framför spegeln och såg på mitt förtvivlande ansiktsuttryck. Det kändes som om luften gick ur mig och jag tycktes inte kunna dra in tillräckligt med luft. Varför skulle världen vara så orättvis?? Jag kunde inte förstå att jag hade fått lyckan att träffa mitt livs kärlek men sedan tvingats skiljas från henne, och att vi nu aldrig skulle ses igen. Vad skulle jag nu leva för när jag visste att jag alltid skulle undra hur livet med henne skulle ha blivit. Jag hade aldrig känt mig så här, det gjorde ont i hela mig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville berätta för nån men vem skulle förstå?
Efter ungefär tjugo minuter hade jag tillslut lyckats lugna ner mig genom att sitta på huk inne på toan och inte konsentrerat mig på något annat än att andas. Jag gick ut för att gå till de andra, som nu satt vid ett stort bord och spelade något spel. Jag satt mig där och försökte bara lyssna vad alla pratade om, men jag jag misslyckades med det ganska snabbt. Mina tankar flöt iväg och det måste mina bröder ha sett på mitt tomma uttryck.
- Hur är det hurrudu? Sa Nick och den här gången lät han faktiskt som att han var orolig för mig.
- Nej, jag mår faktiskt inte så bra... Vi kanska kan åka tillbaka till hotellet snart? Frågade jag Nick. Vi bestämde oss för att åka tillbaka och snart satt vi på hotellrummet. Jag, Nick och Kevin hade ett eget rum och nu hade dom sagt att dom ville veta vad som hade hänt. Jag hörde på dom att dom verkligen brydde sig och ville veta men jag kunde ändå inte berätta. Jag visste att dom ändå inte skulle förstå fullt ut, så jag sa att jag ville gå och lägga mig.
Jag låg med mobilen i handen och funderade länge om jag skulle skicka ett sms till Sara. Jag kanske inte borde, men jag kunde helt enkelt inte stoppa mig själv. "Godnatt fina du. <3" var det enda jag kunde skriva, för jag kunde inte sätta ord på allt jag ville säga till henne. Jag fick snabbt ett svar. "Godnatt Joe<3".
Det tog många timmar innan jag kunde somna den kvällen och när jag väl gjorde det var Sara den enda jag såg i mina drömmar. Hon var lika perfekt som i verkligheten, och jag ville aldrig vakna upp. För i drömmen bodde vi samma värld.
Kom ihåg att kommentera!! Ska vi fortsätta eller inte? :)
- Jag kommer vänta på dig här, varje sekund, svarade Sara medans hon ställde sig på tå för att kyssa mig en sista gång. Jag ville att kyssen skulle vara förevigt, men kvällen måste ha ett slut. Det visste vi båda.
När jag gick hemmåt kände jag mig helt tom. Jag visste att jag skulle få skäll för att jag bara försvann utan att berätta vart jag skulle, men jag hade ingen ork till att bry mig. Jag orkade inte med någonting. Jag saknade redan Sara så att det gjorde ont i mig. Jag vill springa tillbaka till henne och hålla om henne för alltid. Men det gick inte, och kände jag mig helt förstörd.
- Vart har du varit Joe!? Nick och Kevin såg upprörda ut när jag kom traskande in på teammiddagen.
- Ingenstans... sa jag för jag orkade verkligen inte berätta. Dom skulle aldrig förstå vilka känslor jag och Sara hade för varandra, och på ett sett förstod jag ju det. Jag menar, vi hade ju bara kännt varandra i lite mer än ett dygn, men jag blev ändå så irriterad på dom. Jag började gå mot toan för jag ville vara ensam en stund.
- Har du träffat den där tjejen eller? Nick sa det som om det var vilken tjej som helst och det fick droppen att rinna över. Jag varken svarde eller tittade på dom när jag smällde igen dörren efter mig. Ilskan och sorgen av allt som hänt det senaste dygnet vällde upp och väl inne på toan kom tårarna. Jag hade hela tiden försökt verka stark inför Sara, jag försökte verkligen övertyga henne, och mig själv för den delen, att vi skulle träffas igen. Men innerst inne visste jag att det inte skulle vara särskilt troligt.
Vi bodde flera hundra mil från varandra. Vi levde i helt olika världar fast vi visste att vi hörde ihop, och när jag tänkte på det här bara rann tårarna. Jag stog framför spegeln och såg på mitt förtvivlande ansiktsuttryck. Det kändes som om luften gick ur mig och jag tycktes inte kunna dra in tillräckligt med luft. Varför skulle världen vara så orättvis?? Jag kunde inte förstå att jag hade fått lyckan att träffa mitt livs kärlek men sedan tvingats skiljas från henne, och att vi nu aldrig skulle ses igen. Vad skulle jag nu leva för när jag visste att jag alltid skulle undra hur livet med henne skulle ha blivit. Jag hade aldrig känt mig så här, det gjorde ont i hela mig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville berätta för nån men vem skulle förstå?
Efter ungefär tjugo minuter hade jag tillslut lyckats lugna ner mig genom att sitta på huk inne på toan och inte konsentrerat mig på något annat än att andas. Jag gick ut för att gå till de andra, som nu satt vid ett stort bord och spelade något spel. Jag satt mig där och försökte bara lyssna vad alla pratade om, men jag jag misslyckades med det ganska snabbt. Mina tankar flöt iväg och det måste mina bröder ha sett på mitt tomma uttryck.
- Hur är det hurrudu? Sa Nick och den här gången lät han faktiskt som att han var orolig för mig.
- Nej, jag mår faktiskt inte så bra... Vi kanska kan åka tillbaka till hotellet snart? Frågade jag Nick. Vi bestämde oss för att åka tillbaka och snart satt vi på hotellrummet. Jag, Nick och Kevin hade ett eget rum och nu hade dom sagt att dom ville veta vad som hade hänt. Jag hörde på dom att dom verkligen brydde sig och ville veta men jag kunde ändå inte berätta. Jag visste att dom ändå inte skulle förstå fullt ut, så jag sa att jag ville gå och lägga mig.
Jag låg med mobilen i handen och funderade länge om jag skulle skicka ett sms till Sara. Jag kanske inte borde, men jag kunde helt enkelt inte stoppa mig själv. "Godnatt fina du. <3" var det enda jag kunde skriva, för jag kunde inte sätta ord på allt jag ville säga till henne. Jag fick snabbt ett svar. "Godnatt Joe<3".
Det tog många timmar innan jag kunde somna den kvällen och när jag väl gjorde det var Sara den enda jag såg i mina drömmar. Hon var lika perfekt som i verkligheten, och jag ville aldrig vakna upp. För i drömmen bodde vi samma värld.
Kom ihåg att kommentera!! Ska vi fortsätta eller inte? :)
Kommentarer
Trackback
