Joes' love - Kapitel 4
- Ja, du tittade väldigt mycket på min vän Sara, hon flinade och det lät precis som om hon visste hur jag kände. Hon är här ikväll förresten. Hon ska uppträda på den lilla scenen där borta, sa hon och nickade mot ett ställe bakom min rygg. Samtidigt som hon berättade allt det här hörde jag hur en underbar röst fyllde hela parken. Mitt hjärta pumpade hårt medan jag vände mig om för att se om det var den tjejen jag hade tänkt på under hela kvällen.
Där stog hon. Så mycket vackrare än vad jag minns henne. Jag hörde att dom nämnade mitt namn vid bordet men jag kunde inte höra vad dom sa. Allt jag hörde var mina egna hjärtslag och Saras helt otroligt underbara röst. Men jag tvingade mig tillbaka till verkligheten för en liten stund.
- Eh.. jo hörrni, spelar hon egna låtar eller? Frågade jag och kände hur konstig jag lät.
- Nja alltså, det händer att hon spelar egna låtar, men oftast gör hon covers. Svarade Malin.
- Ja, hon spelar bara en låt som hon gjort själv. Embrace me. Har du hört den nån gång? Den är helt underbar! La sandra till.
- Nej jag tror inte det. Svarade jag och var redan påväg bort ifrån bordet.
Jag försökte tränga mig igenom den lilla folkmassan som stog framför scenen för att komma så nära henne som möjligt. Hon avslutade precis en låt så jag kunde höra hur folket runt om mig sa "Titta är det där Joe?" "Åååh Joe står precis bredvid mig, borde jag prata med honom?!" osv. Det var inget jag orkade bry mig om, inte nu när jag hade ögon på den mest perfekta människan jag någonsin sett.
Jag lyckades ta mig nästan längst fram. Det var bara en kortväxt kille som stog framför mig och sjöng med i en overkligt underbar sång. Jag förstog att det nog var "Embrace me" hon spelade just nu. Jag stog nu så pass nära henne att jag kunde se hur hennes fingrar snabbt bytte ackord och hur hennes söta ansikte anpassade sig efter tonerna. Jag måste få ögonkontakt med henne, tänkte jag och viftade lite med armarna i luften som ett desperat försök till att få hennes uppmärksamhet bara för en sekund. Hon avslutade sången, tackade publiken och skyndade sig av scenen.
- Damn it! Sa jag lite tyst och trängade mig snabbt genom publiken och småsprang till bordet där vårat team satt.
- Åh Joe, bra att du kom förbi! Jag tänkte precis ringa och påminna dig och grabbarna om att ni ska upp på scen om 20 minuter. Sa Brian
- Ja jo visst, men du! Jag måste in i logen som tillhör den där scenen, nu! Svarade jag och pekade lite snabbt mot scenen Sara nyss stått på.
- Vi har inget tillträde dit Joe, det vet du ju. Och vad ska du dit och göra? Frågade Brian fundersamt.
- Eh, jag måste prata med... nån. Snälla hjälp mig bara, det går fort! Svarade jag otåligt.
Brian tog med mig till en liten dörr bakom scenen som stog obevakad.
- Låt ingen se dig! viskade Brian innan han puttade mig igenom dörröppningen och stängde dörren mycket försiktigt.
Andas, tänkte jag och kände hur hjärtat slog fortare för varje steg jag tog. Jag läste på dörrarna jag gick förbi men såg inte hennes namn nånstans. Hon kanske inte ens hade någon? Hon var ju trots allt inte så känd. Jag fortsatt och gick i korredoren och började bli nervös över att någon skulle se mig.
Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Nu gäller det! Sa jag tyst för mig själv och knackade på dörren.
"Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Embrace me
Där stog hon. Så mycket vackrare än vad jag minns henne. Jag hörde att dom nämnade mitt namn vid bordet men jag kunde inte höra vad dom sa. Allt jag hörde var mina egna hjärtslag och Saras helt otroligt underbara röst. Men jag tvingade mig tillbaka till verkligheten för en liten stund.
- Eh.. jo hörrni, spelar hon egna låtar eller? Frågade jag och kände hur konstig jag lät.
- Nja alltså, det händer att hon spelar egna låtar, men oftast gör hon covers. Svarade Malin.
- Ja, hon spelar bara en låt som hon gjort själv. Embrace me. Har du hört den nån gång? Den är helt underbar! La sandra till.
- Nej jag tror inte det. Svarade jag och var redan påväg bort ifrån bordet.
Jag försökte tränga mig igenom den lilla folkmassan som stog framför scenen för att komma så nära henne som möjligt. Hon avslutade precis en låt så jag kunde höra hur folket runt om mig sa "Titta är det där Joe?" "Åååh Joe står precis bredvid mig, borde jag prata med honom?!" osv. Det var inget jag orkade bry mig om, inte nu när jag hade ögon på den mest perfekta människan jag någonsin sett.
Jag lyckades ta mig nästan längst fram. Det var bara en kortväxt kille som stog framför mig och sjöng med i en overkligt underbar sång. Jag förstog att det nog var "Embrace me" hon spelade just nu. Jag stog nu så pass nära henne att jag kunde se hur hennes fingrar snabbt bytte ackord och hur hennes söta ansikte anpassade sig efter tonerna. Jag måste få ögonkontakt med henne, tänkte jag och viftade lite med armarna i luften som ett desperat försök till att få hennes uppmärksamhet bara för en sekund. Hon avslutade sången, tackade publiken och skyndade sig av scenen.
- Damn it! Sa jag lite tyst och trängade mig snabbt genom publiken och småsprang till bordet där vårat team satt.
- Åh Joe, bra att du kom förbi! Jag tänkte precis ringa och påminna dig och grabbarna om att ni ska upp på scen om 20 minuter. Sa Brian
- Ja jo visst, men du! Jag måste in i logen som tillhör den där scenen, nu! Svarade jag och pekade lite snabbt mot scenen Sara nyss stått på.
- Vi har inget tillträde dit Joe, det vet du ju. Och vad ska du dit och göra? Frågade Brian fundersamt.
- Eh, jag måste prata med... nån. Snälla hjälp mig bara, det går fort! Svarade jag otåligt.
Brian tog med mig till en liten dörr bakom scenen som stog obevakad.
- Låt ingen se dig! viskade Brian innan han puttade mig igenom dörröppningen och stängde dörren mycket försiktigt.
Andas, tänkte jag och kände hur hjärtat slog fortare för varje steg jag tog. Jag läste på dörrarna jag gick förbi men såg inte hennes namn nånstans. Hon kanske inte ens hade någon? Hon var ju trots allt inte så känd. Jag fortsatt och gick i korredoren och började bli nervös över att någon skulle se mig.
Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Nu gäller det! Sa jag tyst för mig själv och knackade på dörren.
"Jag gick tills korredoren var slut och tänkte precis ge upp och gå tillbaka när jag på min högra sida får se en liten skylt med namnet "Sara Liljeström".
Embrace me
Kommentarer
Trackback
