Joes' love - kapitel 13
Jag orkade inte mer nu. Jag kramade om henne en sista gång, tog upp lappen ur min ficka och la försiktig ner den i hennes jackficka. Jag pussade henne på kinden, tog min väska och började springa.
Mina ben bar mig inte, jag snubblade fram med tårar i ögonen och ett hjärta som gått i tusen bitar.
Jag minns inte mycket utav flygresan Jag sov för det mesta, och drömde om Sara. Såklart. När hon inte finns vid min sida finns hon i mina drömmar. Kevin väckte mig när vi var framme och det kändes som att jag suttit i flygplanet en halvtimme. Inget mig emot, jag vet inte vad jag hade tagit mig till om jag hade varit tvungen att sitta stilla i en stol flera timmar och bara tänka. Jag vill bara slippa mina tankar och känslor just nu.
SARAS PERSPEKTIV
Hur skulle jag kunna fortsätta leva mitt liv som om ingenting har hänt? Hur skulle jag kunna inbilla mig själv att han kommer komma tillbaka? Det var nu en vecka sedan han åkte ifrån mig och ingen av oss visste om vi skulle kunna träffas igen. Han ringer åtminstonde en gång per dag, och vi pratar i timmar om vad som hänt samma dag, hur mycket vi saknar varandra och vad vi ska göra nästa gång vi ses. Tack vare samtalen gick det lättare att överleva smärtan. Det känns bra att prata med Joe. Hur långt bort ifrån mig han än är, så känns han ändå så nära.
När det var 10 dagar sedan han åkt, vaknade jag av att telefonen ringde mitt i natten. Joe stog det på displayen.
- Joe?! Är allt okej? Sa jag förskräckt och yrvaket och satte mig upp i sängen.
- Oj det är mitt i natten hos dig nu,jag tänkte inte på det, förlåt älskling! Svarade Joe.
- Nej det är okej, men har det hänt nått? Frågade jag.
- Du kommer aldrig tro mig! Om en vecka ska jag och killarna till Svergie igen! Vi ska spela på några båtar, krogar och två större konsärer så vi blir där i två och en halv vecka! Kan du fatta?! Och vet du en till sak då? Jag kan ta ett tidigare plan, som går om bara 3 dagar! Berättade Joe så fort och lyckligt att jag hade svårt att tro att det verkligen var sant.
- NEJ?! DU SKOJAR?! MEN VA? Åh Joe jag visste det!! Det är meningen att vi ska vara tillsammans! Nästan skrek jag. ÅH aldrig har jag varit såhär lycklig!
- Så snart kommer jag och håller om dig igen beautiful, och allt kommer vara som vanligt!
- Du anar inte hur mycket jag längtar efter dig, svarade jag med världens leende.
- Och jag längtar efter dig! Men nu lägger jag på, tänker börja packa så jag kommer iväg fortfare! Godnatt fina du! Sa Joe och la på.
Det var omöjligt för mig att somna om nu. Jag tog på mig kläder och gick ut och satte mig i parken där jag och Joe var med varandra för första gången. Så många fina minnen dök upp och jag kunde inte hejda lyckan som bara bubblade inom mig. Jag hade känt mig död så länge, men nu kom allt tillbaka igen. När jag satt där och tittade på stjärnhimlen kände jag en lapp i min ficka som jag inte märkt tidigare. Jag kände inte igen stilen, men när jag läste vad som stog på lappen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Joe är den finaste personen på denna jord, ingen skulle någonsin kunna komma upp till hans nivå.
JOES PERSPEKTIV
13.50.. Planet skulle gå om en halvtimme. Varför går tiden så jävla sakta?! Dessutom måste jag sitta på ett plan i 8 timmar också. Det kändes i hela mig att jag kommer bli hel igen ikväll. Min andra halva finns där i Svergie och väntar på mig. Nu skulle vi få hela tre veckor tillsammans!
Jag försökte prata med folk i planet, få tiden att gå. Men antingen förstog dom inte vad jag sa, eller så ignonerade dom mig. Så det sluta med att jag gick fram och tillbaka i korredoren och räknade hur många som satt på den högra, samt den vänstra sidan. Sedan räknade jag hur många som var killar tjejer, vuxna och barn. Jag gick på toa ett antal gånger bara för att få miljöombyte. Så höll jag på tills jag hörde ett plingade ljud och rösten
- Please put on your safety belts.
- YES! Sa jag tyst för mig själv och hoppade glatt ner på min plats och gjorde som rösten sa. Jag kunde inte fatta att jag skulle träffa Sara när som helst!
Det var lika mycket folk på Arlanda som sist jag var här. Hur skulle jag och Sara hitta varandra här?! Jag stog på tå och tittade mig runt om kring ett tag, som att hon sagt att hon skulle vänta på mig vid min gate. Efter 15 minuter tog jag upp telefonen och ringde till henne. Signalerna gick, ingen svarade.
- Hallå, Joe? Hörde jag precis när jag tänkte lägga på.
- Hej Beauty! Jag står vid min gate nu och väntar på dig, men du är inte här va? Vart är du förresten? Jag vill så gärna se dig! Svarade jag.
Sara fnissade till och sa
- Vänd dig om!
Ni är väldigt dålig på att komentera tycker vi! Snälla skriv vad ni tycker!! BRA ELLER DÅLIGT? Borde vi ens fortsätta skriva? TELL US! =)
Mina ben bar mig inte, jag snubblade fram med tårar i ögonen och ett hjärta som gått i tusen bitar.
Jag minns inte mycket utav flygresan Jag sov för det mesta, och drömde om Sara. Såklart. När hon inte finns vid min sida finns hon i mina drömmar. Kevin väckte mig när vi var framme och det kändes som att jag suttit i flygplanet en halvtimme. Inget mig emot, jag vet inte vad jag hade tagit mig till om jag hade varit tvungen att sitta stilla i en stol flera timmar och bara tänka. Jag vill bara slippa mina tankar och känslor just nu.
SARAS PERSPEKTIV
Hur skulle jag kunna fortsätta leva mitt liv som om ingenting har hänt? Hur skulle jag kunna inbilla mig själv att han kommer komma tillbaka? Det var nu en vecka sedan han åkte ifrån mig och ingen av oss visste om vi skulle kunna träffas igen. Han ringer åtminstonde en gång per dag, och vi pratar i timmar om vad som hänt samma dag, hur mycket vi saknar varandra och vad vi ska göra nästa gång vi ses. Tack vare samtalen gick det lättare att överleva smärtan. Det känns bra att prata med Joe. Hur långt bort ifrån mig han än är, så känns han ändå så nära.
När det var 10 dagar sedan han åkt, vaknade jag av att telefonen ringde mitt i natten. Joe stog det på displayen.
- Joe?! Är allt okej? Sa jag förskräckt och yrvaket och satte mig upp i sängen.
- Oj det är mitt i natten hos dig nu,jag tänkte inte på det, förlåt älskling! Svarade Joe.
- Nej det är okej, men har det hänt nått? Frågade jag.
- Du kommer aldrig tro mig! Om en vecka ska jag och killarna till Svergie igen! Vi ska spela på några båtar, krogar och två större konsärer så vi blir där i två och en halv vecka! Kan du fatta?! Och vet du en till sak då? Jag kan ta ett tidigare plan, som går om bara 3 dagar! Berättade Joe så fort och lyckligt att jag hade svårt att tro att det verkligen var sant.
- NEJ?! DU SKOJAR?! MEN VA? Åh Joe jag visste det!! Det är meningen att vi ska vara tillsammans! Nästan skrek jag. ÅH aldrig har jag varit såhär lycklig!
- Så snart kommer jag och håller om dig igen beautiful, och allt kommer vara som vanligt!
- Du anar inte hur mycket jag längtar efter dig, svarade jag med världens leende.
- Och jag längtar efter dig! Men nu lägger jag på, tänker börja packa så jag kommer iväg fortfare! Godnatt fina du! Sa Joe och la på.
Det var omöjligt för mig att somna om nu. Jag tog på mig kläder och gick ut och satte mig i parken där jag och Joe var med varandra för första gången. Så många fina minnen dök upp och jag kunde inte hejda lyckan som bara bubblade inom mig. Jag hade känt mig död så länge, men nu kom allt tillbaka igen. När jag satt där och tittade på stjärnhimlen kände jag en lapp i min ficka som jag inte märkt tidigare. Jag kände inte igen stilen, men när jag läste vad som stog på lappen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Joe är den finaste personen på denna jord, ingen skulle någonsin kunna komma upp till hans nivå.
JOES PERSPEKTIV
13.50.. Planet skulle gå om en halvtimme. Varför går tiden så jävla sakta?! Dessutom måste jag sitta på ett plan i 8 timmar också. Det kändes i hela mig att jag kommer bli hel igen ikväll. Min andra halva finns där i Svergie och väntar på mig. Nu skulle vi få hela tre veckor tillsammans!
Jag försökte prata med folk i planet, få tiden att gå. Men antingen förstog dom inte vad jag sa, eller så ignonerade dom mig. Så det sluta med att jag gick fram och tillbaka i korredoren och räknade hur många som satt på den högra, samt den vänstra sidan. Sedan räknade jag hur många som var killar tjejer, vuxna och barn. Jag gick på toa ett antal gånger bara för att få miljöombyte. Så höll jag på tills jag hörde ett plingade ljud och rösten
- Please put on your safety belts.
- YES! Sa jag tyst för mig själv och hoppade glatt ner på min plats och gjorde som rösten sa. Jag kunde inte fatta att jag skulle träffa Sara när som helst!
Det var lika mycket folk på Arlanda som sist jag var här. Hur skulle jag och Sara hitta varandra här?! Jag stog på tå och tittade mig runt om kring ett tag, som att hon sagt att hon skulle vänta på mig vid min gate. Efter 15 minuter tog jag upp telefonen och ringde till henne. Signalerna gick, ingen svarade.
- Hallå, Joe? Hörde jag precis när jag tänkte lägga på.
- Hej Beauty! Jag står vid min gate nu och väntar på dig, men du är inte här va? Vart är du förresten? Jag vill så gärna se dig! Svarade jag.
Sara fnissade till och sa
- Vänd dig om!
Ni är väldigt dålig på att komentera tycker vi! Snälla skriv vad ni tycker!! BRA ELLER DÅLIGT? Borde vi ens fortsätta skriva? TELL US! =)
Kommentarer
Postat av: Emma
fortsätt nuu!!!
Postat av: Anonym
Jättebra! Men jag tkr Joe ska vara liite mer självsäker ;)
Postat av: VI!
ÅH tack! Ja, det är lite svårt att leva sig in i en killroll, men du får gärna komma med tips :D Vi ska försöka ge honom lite självsäker nudå ;)
Trackback
